Startsida | Varför Korv? | Bloglovin' | Twitter | Facebook | Bloggdesign

Jag. Och mina syskon.

Skrivet 2011-03-24 klockan 21:51:36
Våren -97, strax efter jag hade fyllt 11 år fick jag veta att min mamma var gravid, hon pratade i telefon om det & på den vägen fick jag veta. Inte direkt talat till mig. Jag fick en chock, jag var chockad i flera dagar & kunde inte fatta någonting. Min mamma var gravid?! Jag skulle få ett nytt syskon? Vem var pappan?

Våren & sommaren kom. Jag minns inte att mammas mage växte men jag minns förvandlingen. Mamma, som aldrig brytt sig om mig eller Emelie, köpte nya cyklar & cykelhjälmar åt oss. Splitternya, jättefina. Hennes tighta skinnbrallor & skyhöga klackar byttes ut mot adidasbyxor & tofflor. De supertighta & korta topparna byttes ut mot t-shirtar. De ensamma helgerna utan en mamma, helt plötsligt var mamma hemma på helgerna. Hela den långa varma sommaren bodde vi i ett litet hus där vi hyrde hästar & red hela dagarna.
Mot slutet av sommaren var mamma ganska stor & skolstart började närma sig.

Ungefär i samma veva som skolan började eller hade börjat så hade Emelies pappa, men hjälp av polis & social har jag för mig, hämtat Emelie ifrån mamma. Jag var inte med eftersom de skulle till sjukhuset för att någonting med glasögon, så jag fick bara höra av mamma vad som hänt. Jag fick inte säga hejdå & var helt förstörd. Min syster..Jag fyllde 12 år & strax efter, i oktober -97 så föddes min lillebror Erik.

Att få ett nytt lillasyskon tyckte jag var jätteroligt, han var så söt & snäll. Det var så kul att se hur han utvecklades & blev större. Först när han var 6 månader så fick jag för första gången på över ett halvår träffa Emelie. Då grät jag som jag aldrig gjort förut, all saknad & allt innuti mig som gjorde så ont av att sakna henne, allt bara brast.

Mamma började sakna sitt uteliv & jag var ofta barnvakt åt Erik. Många nätter försökte jag ringa mamma eller den jag visste att hon var ute med. Hennes vän sa alltid att mamma försvunnit eller att de tappat bort varandra & mamma svarade aldrig eller stängde av telefonen. Där hemma var jag ensam, bara 13 år gammal med ett litet syskon som bara grät & grät & inte kunde sova. Jag visste inte vad jag skulle göra & tyckte så synd om Erik, jag sjung, grinade lite, klappade honom om håret & drog runt fingret i hans ansikte tills han somnade. Runt ögonen, nerför kinderna, uppför näsan & runt pannan..Många morgonar vaknade jag & undrade var mamma var & när hon skulle komma hem.

Jag vet inte fortfarande idag vem som är Eriks pappa. Mamma sa att namn på en kille hon strulat med i flera år, men det var inte han som satt i köket när jag kom hem från skolan en dag. Jag vet inte vad den mannen heter eller hur han såg ut.

Mamma träffade en ny kille när Erik var lite mer än 2 år. Hon blev gravid nästan direkt & jag visste att det kommer aldrig hålla. Emelie bodde fortfarande hos sin pappa, mamma jobbade till & från & jag hade ofta hand om Erik. Jag var 14 år & fick aldrig vara ifred med kompisar på rummet för jag skulle minsann låta han komma in. Drisanas pappa hade stuckit för längesen & vad jag vet hade de ingen kontakt. Hösten kom, jag fyllde 15 år & Drisana föddes i oktober -00. Mamma rände inte ute lika mycket & hade lugnat ner sig lite. Fast jag fick ändå, väldigt många gånger ställa in mina discokvällar för att ta hand om hennes barn. Jag tyckte det var väldigt kul att få Drisana som lillasyster. Hon var snäll & lugn. Brunhårig. Ingen av oss andra var det.

Jag & Erik hade bråkat med varandra väldigt mycket, han ville leka med mig & tyckte om mig, det fattade inte jag. Jag var 16 år & ville få vara tonåring ifred, inte hålla på att ta hand om han hela tiden. Många gånger har jag haft dåligt samvete att jag var så elak & sa elaka saker - men jag vet nu att det var mammas fel. Jag & Drisana bråkade aldrig, hon lekte mest med Erik. Jag var 17 år när Liam föddes, Drisana var då knappt 2,5 år & Erik var knappt 5,5 år. Jag försökte vara en snäll storasyster mot Erik eftersom jag blivit mamma, men det hade gått för lång tid av bråk så jag orkade inte.

Tror Drisanas pappa började träffa henne när hon var runt året & det blev tvister hit & dit, till slut skulle han ha henne hela tiden & mamma bara varannan helg. Men eftersom hon inte kan få allt, eller mer än han så blev det bråk & det ena efter det andra. Jag fixade med Tobbe, som då hade Liam varannan helg, att jag hade Liam de helgerna mamma hade Drisana. De lekte så himla bra ihop, hon bestämde lite över honom & han följde henne som en svans & lyssnade på allt hon sa. När Drisana var 4 eller 5 år så slutade mamma få ha henne, varför vet jag inte men hon hade väl betett sig. Jag saknade henne, att åka hem till mamma & nu var bara Erik där. Jag visste var de bodde men jag vågade inte åka dit, tänk om hennes pappa skulle tro att jag var som min mamma eller att hon skickat mig för att "kolla"?

Strax innan Liam fyllde 1 år, föddes min bror Martin i januari -04. Hans pappa har jag, vad jag vet, träffat honom en gång. Jag tyckte väl om Martin men ..ja, det var liksom mammas barn. inte mitt syskon. Mitt barn var ju ett år äldre så det kändes konstigt. Jag bodde hemifrån så jag fick aldrig se Martin växa upp på samma sätt som Erik & Drisana.  

En aprildag -07 satt jag på ett fik med en kompis & Drisanas pappa gick förbi. Jag tänkte "Nu eller aldrig!" & jag reste mig för att hinna ikapp honom. Vi pratade lite snabbt & bytte telefonnummer & några dagar senare så åkte jag med mina barn hem till dem för att äntligen få träffa min lillasyster. Bakom mammas rygg. Jag orkade inte berätta för henne & börja höra om allt skit hit & dit från henne om Drisanas pappa. Det enda jag ville var att få träffa henne. Jag hade fått Marlon & hon visste inte om honom. Hon var så fin, så lik sig..Omtänksam, gullig & barnen tyckte om henne. En liten solstråle. Hon mindes Liam & han mindes henne lite grann. Pappan & jag pratade, vi skulle träffas fler gånger, jag var överlycklig & sa till Drisana att vi ses snart. Jag fick med mig ett inramat kort på henne som jag haft i bokhyllan sen dess. Efter den träffen kändes allt så bra & jag försökte ringa pappan, mejla & allt men jag fick inget svar..Jag väntade veckor & månader emellan..Inget svar, någonsin. Jag gav upp.

I somras fick jag träffa henne igen för första gången på över tre år. Jag kunde knappt sova natten innan & jag skulle jobba på dagen & sen åka direkt dit. Och när jag såg henne fick jag en stor kram & jag började nästan grina. Min Drisana, min solstråle, min glada lillasyster. Det blev så snabbt & hastigt & efteråt så var jag helt förstöd innuti. Det syntes utanpå & efteråt åkte jag till jobbet igen. Bara att skriva om henne gör så ont. En sån oskyldig liten människa, få ett sånt liv. Alla mammas barn har varit oskyldiga & oförstörda, en gång..

Skulle jag få en enda önskan i mitt liv, som skulle slå in..Då skulle Drisana få flytta hem till mig. Jag vill ha henne hos mig, veta att hon har det bra, ta hand om henne, laga henne, finnas för henne & bara få se henne. I år fyller hon 11 år. Såhär som jag känner för Drisana gör jag bara med ett annat syskon, Emelie.








Min bio pappa

Skrivet 2009-01-08 klockan 00:00:25
Anonym:
Lilla Jenny , jag vet vem din riktiga pappa är och om du visste hur han jobbat för att få ta hand om dig när du var liten , men både soc och tingsrätten tog dig ifrån honom så kom inte o säg en massa du inte vet nåt om vad det gäller honom , vad det gäller din mor kan jag inte uttala mig men att det var problem är ju allmänt kännt


Jag vet också att han försökte..Jag minns att jag bodde hos honom strax innan Emelie föddes & att jag firade min 3-års dag hemma hos honom.

Det enda jag fick höra om honom under min uppväxt var att han var elak & dum, han försökte ta mig ifrån henne, jag var förbjuden att använda napp hos honom & han var inget att ha.
Jag minns att hon alltid pratade illa om honom & det fick mig att känna mig som en sämre människa..Jag var ju hälften hans. Jag minns en dag när jag fick telefonen & hon hade gjort mig arg på honom att jag inte fick använda napp för han & ringde till honom & sa något med "Jag får visst använda napp!!" sen lade jag på. Jag minns en "bok" jag gjorde utav omslagspapper & ritat massa "vågor" som var text. Jag läste högt & texten handlade om hur elak & vilken dålig pappa han var & hon blev så stolt & glad.

Jag var fortfarande nyfiken på honom, hur han såg ut, om han tyckte om mig & vem han var. Jag visste ju att jag hade två småsystrar från honom. En gång (tror jag gick i klass 5..? kanske..minns inte exakt) tog jag med mig en kompis till Eurostopområdet, för jag visste att han jobbade där någonstans & vi letade efter honom hela eftermiddagen efter skolan, frågade inne på Maxi, statoil & de andra affärerna inne i Eurostop. Jag visste ju vad han hette..Men utan resultat..Vad jag inte visste var att han jobbade precis bredvid där..
Många sa ofta att jag var så himla lik honom i utseendet, att det verkligen syntes att han var min pappa. Eftersom Emelie hade en pappa som brydde sig så mycket om henne & jag var så avundsjuk växte sig längtan efter honom så stark, jag var så avundsjuk & ledsen..Men jag skulle vara glad att han inte ville ha mig, jag ville aldrig tro det..Jag hoppades att han saknade mig lite & undrade om vem jag var.

Jag har hittat utredningpapper från när jag var liten. Hon anklagade honom för pedofili, något sånt minns jag inte.
När jag var på stan med Liam när han var någon månad gammal stötte jag på honom & en utav mina småsystrar, jag pratade med henne men han sa inget alls. Jag frågade honom "vill du inte titta på Liam?" Han böjde sig fram att titta på barnbarnet som låg i vagnen & sov & sa "Du kan väl höra av dig om saker & ting så man vet något?"
Vaa..? Det var sista gången jag pratade med honom.
Men han var ju min pappa, jag försökte ju få bo hos honom när jag hade rymt hemifrån när jag var i ca 15 års åldern. När soc ofta var inkopplat & jag jämt rymde. Ringde honom från skolan & bad att få hjälp, pengar, skjuts..Fel sätt kanske men jag visste inte vem jag skulle vända mig till.

Tror det var strax innan eller precis jag träffat min Bronner-pappa. Då hade jag inte adopterat han än..

När min andra lillasyster uppträdde i stadsparken med Elin för 2,5 år sedan var han där. Jag vände mig om & såg honom..Vände mig om igen & han var borta. Det var sista gången jag såg honom.

Mitt bästa minne med min bio pappa, var när han skickade ett brev till mig som han skrivit. Det var strax innan/efter skolavslutningen i 7:an. Jag ville träffa honom på en gång, jag var så glad! Dock tog det några brevskrivningar innan vi sågs..Han hade varit så nervös innan att han nästan rökt sönder sig hemma :) Hans hem såg precis ut som jag mindes det från jag var 3 år. Jag mindes ju inte hur han såg ut men jag mindes mina småsystrar & de hade blivit större! Den stora & jag brukade som små krypa på golvet under bordet & äta den lillas sönderdreglade knäckebröd som hon kastat ner.
Senare den sommaren åkte jag med honom & mina två småsystrar på semester till västkusten. De minnena vårdar jag ömt..

Fortsättning..

Skrivet 2008-12-21 klockan 00:51:40
Nej, jag fortsätter. Kan ju inte avbryta mig själv mitt i allt! Jag behövde bara en paus..

Here we go..

Jo, iaf så tyckte jag ofta när jag var liten att min vårdandshavare var så mer annorlunda än andras..Min var iofs yngst av alla andras i klassen..Så uttrycket "mamma är ingen ålder, det är något man är" stämmer inte alltid, bullshit! Hon var inte färdiglekt! Hon var för ung för att skaffat barn!
Att jag & Emelie alltid, jämt & ständigt åsidosatts för att hon skulle festa, ragga killar & komma hem full var fan inge kul! Att hon gav mig & Emelie pengar så vi kunde åka till McD så hon fick snuska sig klart med sina killar var inge roligt heller! Att vakna & veta att jag & Emelie var ensamma hemma & inte veta när hon kom hem, fy fan..Så ni som använder det uttrycket..Då snackar ni iaf inte om henne..En mamma är någon som älskar sitt barn mer än livet, som sätter sina barn främst & deras behov först.

Alla utom hon själv var alltid störda, dumma i huvudet & korkade. Bara hon visste bäst om allt & om någon sa emot ville hon inte ha med denne att göra eller dumförklarade denne. Hennes åsikter blev mina åsikter.
Emelies pappa kämpade & kämpade för att få Emelie. När jag var 9 år fick han äntligen henne, men hon kom fortfarande till oss varannan eller var tredje helg.
En dag när hon som vanligt skulle åka hem till sin pappa efter ett helgbesök hos oss så berättade Emelie för mig (& jag fick lova att inte berätta något för vårdnadshavaren) att hennes pappa var elak. Hon fick endast 20kr i veckopeng, hon fick inte äta efter kl 18.00, var tvungen att väga sig varje kväll & hans sambo hade hotat att döda henne om hon inte slutade skela med ögonen. Jag berättade ändå.
Emelie var bara 9 år.

Idag vet vi att det var vårdnadshavaren som tuttade i henne allt detta & jag har bett hennes pappa om förlåtelse flera gånger för mitt otrevliga beteende mot honom under flera års tid..

Allt detta tjat om att pappor skulle vara så elaka, farliga & vilja ta barnen från sina mammor som hon tjatade om..Jag skulle minsann vara glad att min riktiga pappa inte försökte ta mig från henne. "Han är inget att ha ändå & han bryr sig inte om dig" fick jag höra.
Jag fick senare kontakt med honom när jag var 12-13 år & han hade försökt få fram min adress & letat efter mig men vi hade ju flyttat runt så mycket..

Allt jag fick höra, göra för henne & allt..Jag fattar det inte? jag skulle aldrig, aldrig kunna säga till Liam att han är inte värt vatten! Jag minns när jag var 3 år & hon sa att hon önskade att hon aldrig fått mig, när jag blev äldre påstod hon minsann att så har hon aldrig sagt.
Tänk på vad du säger till ditt barn, den kanske kommer minnas det för evigt!

När jag var 12 år föddes min lillebror Erik. Allt förändrades under graviditeten! Hon försökte vara en mamma! Hon blev moderlig, köpte cyklar åt mig & Emelie, det verkade som hon brydde sig om oss & jag trodde hon förändrats! De supertajta byxorna utbyttes mot mjukbyxor, de urringade & korta linnena utbyttes mot t-shirts & de skyhöga klackarna mot tofflor. Ensamma kvällar med bara Emelie hemma utbyttes mot hemmakvällar med våran mamma..Jag var glad, men det kändes inte som..På riktigt. Det var en helt annan människa!

Det varade inte så länge..När Erik blev några månader började festandet igen. Jag skulle ta hand om honom, mina discokvällar ställdes in för hon skulle gå ut. Jag var då nästan 13 år. Jag var helt ensam, min syster som jag alltid haft hos mig hade flyttat till sin pappa & vi hade förbud att träffa henne, soc visste att hon var kapabel att kidnappa henne. Jag var så ledsen, jag var så arg i skolan, jag hade inga vänner! Jag ville inte ha några, jag vill bara få vara ifred. Emelie fanns ju inte hos mig.
Erik längtade & grät ofta efter sin mamma, jag låg länge, länge i sängen bredvid honom & sjäng, klappade honom i ansiktet, grät en skvätt för jag kände mig så maktlös. Till slut somnade han, min lillebror som jag älskade så mycket..Men skulle hata & vara arg på senare för jag aldrig fick vara tonåring ifred! Jag skulle jämt ta hand om honom, även om jag hade kompisar eller pojkvän på mitt rum! Det var aldrig hans fel, han kunde ju inte hjälpa att hans mamma hela tiden skuffade över han på mig..Jag rymde hemifrån. Ofta. Jag skar & brände mig i armarna. Jag ser inte ärren, men det gör andra..& frågar..Jag fortsatte skolka, jag & Lisa rymde från skolan till andra skolor.

När jag fick Liam..Det kommer aldrig att kunnas beskrivas, det var så otroligt mäktigt, stort & jag övervälldes (vet inte vad jag ska använda för ord) av kärlek! Hon påminde mig dock hela tiden att aldrig låta Tobbe få gemensam vårdnad för då skulle han ta Liam ifrån mig! Mitt lilla, lilla barn..Jag ville skydda han från hela världen & levde i min egna lilla bubbla ett tag.

Nej, nu slutar jag igen. Liam har nog fått öroninflammation. Får se om det kommer mera imorgon. Om ni & jag orkar.

Min historia..

Skrivet 2008-12-20 klockan 23:41:00
Jag känner mig ensam..Barnen sover, allihopa & Tobbe är på fest hos Björn som fyller idag. Inget bra på TV..Jag har gottat med lördagsgodis som vi köpte i godisaffären, kaffe & kexchoklad jag fick igår av Tobbe.
Vad göra? Sitta vid datan..Prata med Sophie..Känner mig rastlös. Jag är ensam! Ensam vaken alltså..

Nu har jag ju värsta tillfället att skriva ett långt inlägg, som jag inte gjort på..Jag vet inte hur länge? När jag bloggar blir det ju mest "idag har vi, imorn ska vi & snart ska vi" eller det mest klassiska: "kaffe hit, kaffe dit, choklad, städa här & städa där", det är därför (har jag kommit på) som mitt bloggande känns annorlunda!
Jag har helt enkelt inte haft samma tid. Med tre barn & en sambo blir det inte mycket tid över. *Förlåter mig själv*

Håhåjaja, var ska jag börja..? Hmm, har massor, massor jag vill skriva ner :D

Det jag har tänkt mest på de här senate dagarna är den där kommentaren jag fick, som jag skrev om. Att jag ofta antydde saker om min uppväxt.
Jag vill absolut inte att ni ska tycka synd om mig, jag söker inte tröst eller uppmärksamhet. Jag är väldigt öppen, det jag skriver ner nu är saker som hela tiden finns i mitt minne, mina tankar..Ända från jag var 3 år. Jag minns så mycket..Så långt tillbaka..

Det jag kan börja med är att jag minns när jag var 3 år, min vårdnadshavare var gravid med mitt lillasyskon..Jag minns den stora magen, jag minns när jag åkte med mormor & morfar till BB för att träffa mitt lillasyskon för första gången, hur vi letade parkeringsplats på RSÖ. När jag för första gången mötte henne - Emelie, hon som skulle vara den enda jag skulle ha hos mig..
Jag minns inget av att jag var svartsjuk, även fast vårdnadshavaren berättade att jag var det. Bara att jag ritade på skåpen i köket för att visa hur fint jag gjort, jag ville också ha blöja & närhet. Jag var 3 år & jag kommer ihåg att vi hade det ganska välstädat hemma.

Jag minns fortfarande alla gånger Linda & hennes fräkniga kompis var barnvakt åt mig & Emelie. Hur jag lurade dom att jag minsann också sov med blöja ;) Men sen slutade vi ha barnvakt & jag & Emelie lämnades ensamma hemma.
Jag kommer fortfarande ihåg den dagen jag & Emelie vaknade, dom hade festat i lägenheten kvällen innan & det stod sprit, öl & alkoholrester framme på bordet i vardagsrummet. Vi skulle ha åkt iväg & badat på Gustavsvik den dagen, jag försökte väcka vårdnadshavaren otaliga gånger! Jag lurade Emelie att dricka något som jag inte visste vad det var, men det luktade illa. Hon drack det & jag fick skulden, nu skulle vi inte åka & bada för Emelie var full..

Emelie hade en pappa. Det hade inte jag & jag var så avundsjuk på henne för hon fick så mycket saker & kärlek av honom! Emelie lånade ut sina pennor till mig en gång att rita men då slet han det ur min hand & sa att det var Emelies & jag fick inte röra!
Jag kommer ihåg en gång när jag hade råkat sätta på spisen av misstag & posten som låg på den började brinna! Hon blev jätte arg & jag skämdes, försökte säga förlåt & kramade om henne men hon bara puttade bort mig.
Jag minns en sommardag när hon tog med mig ut till parkeringen & satte mig i en bil. Det var min riktiga pappas bil. Jag skulle bo hos honom. Hon tror inte att jag minns det för när jag blev äldre sa hon att han bara hämtat mig, mot hennes vilja. Det hände innan Emelie föddes för jag fyllde 3 år hemma hos honom.

Redan när jag började skolan märkte jag att jag var annorlunda än andra barn. Jag visste inte hur jag skulle bete mig bland folk. Jag tyckte det var jätte jobbigt & började skolka redan i lekis. Jag brukade gå till skolan men jag var fortfarande ute på skolgården. Hon följde med mig EN enda gång till skolan, första dagen i lekis..Jag hade ju kompisar, men eftersom jag knappt var där tyckte dom väl jag var underlig?

När jag blev lite äldre & började följa med klasskompisar hem efter skolan blev jag så avundsjuk när deras föräldrar gjorde ordning mellis eller något åt oss, de frågade efter läxor, hur dom haft det & såna saker. Min vårdnadshavare bara jobbade, festade & sov..
Vi flyttade ganska mycket när jag var liten. Vi blev vräkta, bodde i en tillfällig etta, hos mormor & flyttade runt.

Emelie bodde hos sin pappa varannan eller var tredje helg, minns inte. Men det var här någonstans, när jag var ca 7-8 år som jag har starka minnen att det ofta var stökigt, grisigt hemma hos oss. Vårdandshavaren festade jämt & hade kompisar hemma hos oss & de förfestade & gjorde sig fina. Jag visste att vi skulle få vara ensamma, jag & Emelie. Jag var så ledsen, jag grät, skrek & bråkade för jag ville ha min mamma, en sån som mina kompisar hade! Som brydde sig om dom! Inget hjälpte. Nej, det var bara festa som var roligt. Hon jobbade hela långa dagarna i veckorna.

Ett tag bodde vi på stan också. Då någongång blev min morbror ihop med Denises mamma & jag & Emelie fick en kusin - Denise då. Hon brukade sova hos oss, vi hade roligt de gångerna hon sov över. Var på stan länge på kvällarna, barfota..Köpte massvis med godis & chips & var uppe halva nätterna. Angelica brukade också sova hos oss. När vi blev äldre berättade hon för mig att hon brukade äta jätte mycket mat innan hon kom för hon visste att hemma hos oss får vi minsann ingen mat.

Jag hade ingen mamma som gick upp med mig, åt frukost tillsammans med mig, plockade ordning mina kläder, köpte matsäck innan skolutflykter, följde med mig till skolan, gjorde läxor eller intresserade sig för hur jag haft det under dagen.
Min andra morbror fick ett barn tillsammans med sin dåvaranade, en son som fick heta Marlon. jag älskade min morbror, hans tjej & deras Marlon.
Jag brukade ofta fantisera om att hon var min mamma & vad jag minns så tyckte hon också om mig. Marlon var nog enligt mig, världens lyckligaste lottade barn som hade henne som mamma..Hon var så fin, mjuk, snäll..underbar.

Allt jag ville ha var lite kärlek..En kram? Jag ville vara älskad & omtyckt..Jag ville också ha en mamma..

Nej nu orkar jag inte skriva mer ikväll, får göra det en annan dag..Jag är ledsen & får ont i hjärtat.

Förstår om ni inte orkat läsa, men det är skönt att skriva ner vissa saker & minnen ibland.

RSS 2.0