Startsida | Varför Korv? | Bloglovin' | Twitter | Facebook | Bloggdesign

Efter tre år.

Skrivet 2016-05-03 klockan 20:48:26



Nu äntligen efter tre jävla år har väntan tagit slut. Så här skrev jag på Facebook den 14 april; 
"Efter flera års väntan, frustration över att stå hjälplösa för ingen hjälp finns att få, inga svar någonstans och ett evigt pusslande med att få vardagen att fungera och egenpåhittade lösningar har vi idag äntligen fått svar. 
Marlon har atypisk autism med selektiv mutism. Det betyder att vi äntligen, äntligen kan få hjälp. Snacka om att vi gråtit, vilken lättnad. Ett svar. Det finns hjälp." 

För mig var det ett självklart svar på våran son. Men att få det bekräftat och äntligen veta att vi äntligen får hjälp, KAN få hjälp, är helt fantastiskt. 



Vi fick hem jättebra papper som barnen kan läsa, de är framtagna utifrån Marlons egna svårigheter och vad han har lätt för. Samt att vem som helst kan ha autism. Det bästa med Marlon är nog att han inte kan ljuga. Han är så ordningsam och ordentlig, otroligt pålitlig. Älskade barn, du är så stor och fin. Våran rikedom! 



Utredningen och allt.

Skrivet 2016-02-14 klockan 21:17:11
Minns ni att vi försökte få hjälp med Marlons sömn otroligt länge innan jag fick nog och vi äntligen fick sömntabletter? Då hade vi gått på samtal i 1,5 år utan något resultat. Under den här tiden bad vi om att få en ny utredning men när sömntabletterna äntligen räddade vardagen så kändes allt så lugnt och fridfullt att utredningen kändes onödig. Sen fick vi en tid, efter 1 års väntan. På pappret stod det att det skulle ta hela dagen men vi satt där i 1,5-2 timmar. Det var september -14.
Vi hörde inget, tiden gick och allt föll nästan i glömska. Nu för några veckor sen damp ett tjockt kuvert ner i brevlådan. Massor med inbokade tider på Bup i februari och mars? Nu? Jag fattade ingenting och blev väldigt upprörd. Inte en fis har vi hört av dem på snart 1,5 år och nu detta? Det första jag gjorde var att kolla igenom kalendern så att vi var fria alla dagar, men jag fick byta ett nattpass och ta bort ett för att kunna gå på två tider som var på morgonen efter avslutat nattpass. 

Jag är inte så kry i hjärnan att jobba hela natten och sen sitta på möte innan jag får sova. Men jag har bästa kollegorna så det löser sig alltid med att pussla. 

Men faktiskt. Jag bryr mig inte längre. Vad skulle ni ens få för hjälp nu när vi var klara i december -10 och sen dess inte fått stöd eller hjälp med ett skit? Inget. Samtalen om hans sömn var onödig och bortkastad tid på inget. När jag hotade med att orosanmäla mig själv för att jag snart slår barnet när han inte sover, att de först DÅ hjälper med sömnen? Sen? Inget. Allt med Marlon har vi fått jobba på, lösa och hitta sätt själva. Nu är han snart 10 år och har precis börjat tala i skolan. 

Han går inte längre på morgonfritids för nu vet vi hur vi ska få iväg han när han är vaken. Men det har vi fått komma på själva. Skolan har varit fantastisk. Aldrig någonsin har de krävt att han ska tala, tar hänsyn, låter han vara och gå undan. Vila när han får huvudvärk, vi har aldrig hört något från varken Marlon själv eller skolan att något någonsin skulle vara ett problem. Lärare som bryr sig för mycket tycker han inte om men det har vi fått ta med dem, så låter de bara han vara. 

Men vi går dit och lyssnar på vad de har att säga. Som sagt, jag bryr mig faktiskt inte längre. 

En kram.

Skrivet 2014-12-07 klockan 23:57:01



Marlon säger aldrig att han tycker om mig, han kramar mig bara när jag kommer hem från jobbet (om han är vaken) och han vill aldrig vara nära förutom ifall de små somnat på kvällen och han fortfarande är vaken. Då kan han vänta på att jag ska komma in och klia honom som förr. 

Idag kramade han mig, utan anledning och jag frågade "Vet du varför man kramas?" - "För man tycker om den.." svarade han.

Det har hänt att jag frågat "Tycker du om mamma?" och han bara rycker på axlarna och säger att han inte vet. Men idag kramade han mig, underbara unge. 

Sömntabletter.

Skrivet 2014-09-30 klockan 22:08:06
I början av sommaren, innan skolavslutningen, fick vi hämta Theralen åt Marlon. Jag berättade nog om det, vi slutade ge det efter ett tag. 
Vi tänkte att vi hellre väntar och kör utan dessa hemska sömntabletter. 

Några veckor senare (i slutet av sommarlovet) träffade vi våran kontakt Linda igen, är osäker på vad hon är, psykolog kanske? Hon ville att vi skulle vänta ända tills våran tid för utredning (22 sep)! Då fick jag panik och sa att antingen hjälper hon oss NU eller så ringer jag soc och gör en orosanmälan på mig själv! "Snart slår jag ungjäveln, han somnar aldrig och jag får inte sova! Jag håller på att bryta ihop!" Hjälpen sitter rakt framför mig, jag blev hysterisk inombords, vad fan skulle jag göra?! 

Hon sa att hon ska prata med en läkare, de brukar inte skriva ut något utan att ha träffat barnet osvosv utredning blabla. Nästa dag ringde en läkare och vi pratade i 20 min. På den korta tiden fick jag ut mer hjälp, råd och tips än de 1,5 åren vi gick till den andra psykologen, Linnea, innan vi fick träffa Linda. 

Och hon skrev ut circadin. 

Sen dess har Marlon somnat på 10-15 minuter. Han går fortfarande i sömnen men han sover. För första gången sen han var 2,5 år kan han somna! Både jag och Tobbe var helt förbluffade första dagarna och bara wtf..? Och när han vaknar är det aldrig, aldrig några problem! Han vaknar tom före Tobbe vissa dagar..Helt magiskt! 

Först efter en eller två veckor vågade jag på riktigt fatta att det funkade! Jag var så glad, jag grinade några gånger, fatta lättnaden! Att äntligen, äntligen få vara ifred en stund på kvällen och bara vara..Alla som har barn som inte kan somna förstår precis vad jag menar! 

När vi kom på återbesök för att följa upp klev jag in i rummet leendes och frågade "Varför fick vi inte träffa dig på en gång när vi sökte hjälp?" Linda visste inte riktigt vad hon skulle svara men hon sa att hon inte jobbat där så länge. Det fanns knappt inget att prata om, allt fungerade så himla bra när jag och Marlon får sova. Han är mer lätthanterlig och fungerar bättre..Sa också att det känns onödigt med en ny utredning nu när det känns som allt bara flyter på, men vi har ju ändå väntat i 1,5 år nu så det är väl lika bra att göra den. 

Utredningen då. Vi hade alltså väntat i 1,5 år på att få göra en ny. Vi meddelade båda våra jobb om ledighet och skolan, ordnade med dagis den dagen och Leon fick åka tidigt till morgonfritids. Vi var där i typ 2 timmar och pratade. Marlon sa inte ett ljud. Hon såg spår av autism och skulle prata med sina kollegor och höra av sig. Jag blev helt paff, vad fan? På pappret stod det att tiden var 8.30-16.10 men vi åkte vid 10-11 tiden. Fattar ingenting. Intensiv utredning där hon skulle gå igenom tester osv, jag hade fattat det som att det skulle vara färdigt sen. Skitsamma. Han sover och det är huvudsaken, jag tvingas inte längre sitta vaken timma efter timma. Han sover och fungerar bättre. Magiska tabletter.. 



Schlutt.

Skrivet 2014-07-17 klockan 00:39:41


Vi har nu slutat med sömnmedicin sen någon, några veckor tillbaka. Allt har återgått till det vanliga. 

Första veckan gick det finemang. Sen somnade han inte så vi gav mer piller vilket resulterade i att han somnade, men han vaknade 'aldrig'. När han vaknade var han groggy, tog lång tid att bli människa och kunde sitta helt apatisk väldigt länge. Bara stirra. Ju längre tid med medicinen desto mer kändes det som vanligt, att han inte somnade. Vissa dagar kunde han sova till 13-14 på eftermiddagen! Helt sanslöst, för bara några timmar senare skulle han ta medicin igen för att åter kunna somna. 

Helt sjukt ju. Så vi slutade med den och nu kommer han iaf upp i vettig tid. Han somnar fortfarande inte. Men hellre det än att han aldrig vaknar och är groggy halva dagen. 

Barnens faster hade förfasat sig över att det första han får utskrivet direkt är Theralen. Vad vet jag? Har aldrig i hela mitt liv ätit annat än typ Treo och alvedon. Kan knappt något om mediciner eller vad de gör fast jag jobbat med att ge det till mina brukare. Jag måste lära mig om detta har jag insett. 

Ni som läser min blogg, äter ni själva någon sömn-/insomningsmedicin? Eller ger era barn? Vad använder ni, vad har ni använt och vad tycker du/barnet att det funkar? Vill lära mig allt och jag har ju haft världens bästa läsare genom åren. Vi kommer träffa folk inom detta i augusti tror jag det var, så det kan vara bra att ha fått läsa andras erfarenheter (bättre än att googla) och få lite kött på benen innan mötet. 




Äntligen.

Skrivet 2014-05-15 klockan 22:03:15
Nu i 1,5 år har jag försökt få tag i någon som kan hjälpa Marlon. Nu höll jag på att bli tokig och tänkte fan inte flytta ut i skogen igen så nu ringde jag runt för ..jag vet inte vilken gång. Men jag har varit otrevlig, skällt och brutit ihop flera gånger i telefon denna vecka till diverse läkare och vad de nu har för titlar. "Hjälp mig!!" 

Efter 1,5 år av samtal, träffar, evigt ringande så äntligen. "Sluta skicka runt mig! VEM SKA JAG PRATA MED?" Sista tanten sa jag "Du ska hjälpa mig, gör du inte det så fixar du fram den som ska göra det!" Och det gjorde hon. Theralen. Första natten idag. Nu håller vi bara tummarna att det funkar! Fatta liksom, jag har inte tittat på TV eller film på fem år. Jo, det har jag. På dagarna eller med barnen. Men inte ensam med Tobbe på kvällen då alla serier jag följde går. Jag har inte tittat på eller följt någonting av mina favoriter CSI, Criminal Minds och..minns inte ens vad jag tittade på. Och jag har alltid blivit avbruten och missat så det var enklast att sluta följa allt bara. 

Tobbe är så van att vara 'ensam' på kvällarna för antingen är jag på jobbet eller så lägger jag barn timme efter timme. Jag ber till Gudrun, snälla låt det funka! 

Är det inte sinnessjukt hur lång tid det ska ta innan man håller på att bli tokig, helt galen och otrevlig? Det funkade en stund minns jag när vi bodde ute i skogen. 

Haha låt mig skratta åt mig själv! Jag mådde så psykiskt dåligt, fantiserade dagligen om att ta livet av mig, grät, var arg och svinig, hade sån migrän till och från att jag blev sängliggandes, magsår och fick oss att flytta ut i skogen, mitt i ingenstans där det inte fanns något inom en mils radie. Jag behövde det för att fortsätta orka. När man inte får hjälp och blir psykiskt utmattad, ingen tar ens ord på allvar så gör man galna saker. Men nu är vi här och ärligt talat får jag obehagskänslor av att tänka på hur det gått om vi inte fått flytta hem igen. Det känns som ett stort svart hål som jag skulle sväva runt i helt hjälplöst. Nä, fy fan. 

Det kan bara bli bättre. Jag hoppas det. 





Nu jävlar.

Skrivet 2014-02-27 klockan 00:00:05
Nu börjar det hopplösa "vad faan.." inom mig växa till något "nä, nu jävlar!" Fan. 




För ett år sen ringde jag VC ang Marlons svårigheter med att somna, han fick göra en kroppsundersökning och vi pratade lite. Sen skickades vi direkt till BUP. På BUP förstod de inte varför han inte fick något att somna in på av VC men de tog emot oss. Jag och Tobbe gick på regelbundna samtal i ett halvår, som inte gav ett skit. 

Vi bad om hjälp, jag grät nästan och försökte förklara flera gånger vad och hur vi vill ha hjälp. Vi fick inget. Hon hade skickat remiss och försökt få tag i någon person på Hab. Men inget svar, inget. Vi gav upp. Sket i att fortsätta gå på samtal för det tog bara tid vi kunde göra vettigare saker av. 

Jag har pratat med VC, BUP och kuratorn på skolan. Ingen vet något och vi får ingen hjälp. 

Så nu i veckan kände jag att fan jag håller på att bli galen, jag går sönder för när saker händer vill jag bara slå ihjäl mig själv för jag vet inte vad jag ska göra. Satt hela förmiddagen och försökte få tag i folk, fan hjälp mig för i helvete! 

Så nu då? VC vet inte riktigt, hon jag pratade med (telefonisten) skulle försöka få tag i någon kunnig och återkomma. Till BUP har jag bara kunnat lämna telefonmeddelanden. Och av en person på Hab jag har kontakt med ang Jolie har pratat med chefen inom detta (jag bad henne göra det) och, de hade fått en remiss i november men skickat tillbaka den. De tyckte att BUP kunde hjälpa oss. Men varför fick vi inte veta det? Och VAD är hjälpen? Vart? Hur? 

När det fungerar så gör det det, klockrent. Men när det inte gör det då? Imorgon blir det ett samtal igen till BUP. 

Nu jävlar. 




Ny utredning.

Skrivet 2013-10-24 klockan 08:47:05
När vi var på BUP sist så bad vi om en ny utredning. Väntetiden är lång sa hon och vi skulle få vänta till i vår nästa år. 
När Marlon utreddes sist gick det från första samtalet till diagnos från februari till december samma år. Då fattade jag det som att han gick lite före eftersom han var tre år när jag ringde och det är väl någon sån ålder då de tar in en snabbare. 

Det är tre år sen. Vad fort det går. 

Psykologen på BUP hade läst igenom pappren igen och det var en punkt Marlon inte uppfyllde för autism, har för mig det var att han kunde leka och fantisera. 

När Jolie föddes tyckte han jätte mycket om henne direkt. Ville hålla, vara nära och klappade henne. Sen när Varya föddes så var det helt tvärtom. Han brydde sig inte, sket i henne, ville inte hålla eller titta på henne. Jolie har alltid varit hans favorit, han tar henne i handen och blir glad av henne. Han är ju så söt. Lille Boolson. 





Tillbaka.

Skrivet 2013-10-09 klockan 00:20:26
Marlon är tillbaka i sin gamla skola och gamla klass. Han har varit hemma från skolan nu i tre veckor. Allt är tillbaka till det vanliga, upp med pappa och åka med han till skolan, morgonfritids och frukost på skolan. 

Morgnarna den här veckan har varit lite sådär, kaos och ja..Men väl i skolan funkar han perfekt och trivs. Han är glad när han blir hämtad efter dagen. Vi hoppas och tror vårat allra bästa att det blir bra igen. Älskade, fina Marlon. 

Jag och Tobbe jobbar om varandra hela dagarna den här veckan men på något sätt ska vi försöka sitta ner och bestäma rutinerna. Minsta fel eller misstag så skär det sig. Imorse var det en liten grej som förstörde hela lämningen och Marlons gamla lärare fick för första gången se det vi upplever hemma. För Marlons svårigheter är det aldrig någon som ser. 

Men som jag sa, allt är tillbaka som det var så nu ska vi få det att funka igen. All hjälp är nära, hans gamla lärare är med i klassen och finns på fritids. 

Tobbe är fantastisk med Marlon. 

Såg ett program för ett tag sedan om ett barn som hade grav autism, där sa psykologen en bra grej; Vi är så måna om att försöka få in dem i våran värld men vi måste försöka komma in i deras värld också. Ge och ta. För Marlon vill ju inte att det ska bli tjafs eller missförstånd. Men minsta lilla fel så kan han inte rå för hur han blir och agerar. 






Inte så kul.

Skrivet 2013-09-26 klockan 23:45:16
Hej, jag heter Jenny. Jag har ett barn jag inte kan hantera. Jag tycker det är otroligt jobbigt och vet inte var jag ska vända mig. Jag har blivit en dålig mamma.



Det känns jobbigt att vakna. Veta vad jag ska göra och inte veta hur morgonen kommer bli. 

Marlon har inte varit i skolan på två veckor. Jag har gett upp och stängt av öronen. Jag orkar inte. Han vägrar skolbuss sen länge, han åkte typ två gånger och sen har vi kört han. 

Jag vet att skolan är viktig. Men när jag ensam ska försöka lirka, gå på tå, bara gör fel och ska göra om, allt för att han inte ska få sina utbrott och får dem ändå och han slår mig, kastar saker efter mig..Alltså, jag ger upp. Han är stor och stark, jag orkar inte bära ner han till bilen när han sparkar, slåss och skriker, har panik och till och med hoppar ur bilen i farten. Alla tjatar och säger "det är bara att" som vanligt. Nej, jag vill inte. Skiter i det. Det var bättre när han hade morgonfritids på gamla skolan så Tobbe bara tog upp han och lämnade honom innan jobbet så han fick äta frukost och vakna där borta. Detta tog jag upp med skolan på mötet innan han började men de tyckte vi skulle prova som vanligt ändå. Det är fortfarande ingen som hört av sig hur vi ska lösa detta så jag och Tobbe håller på att klura lite nu. 

Detta gör mig så psykiskt utmattad och stressad, han är ju smart och otroligt duktig i skolan men..Ska det behöva vara så här? Hur ska jag göra? 





Funderingar..

Skrivet 2013-07-05 klockan 11:32:00

Hej allihopa! Det var längesen jag var här inne. Men jag ser att jag fortfarande har besökare, roligt men tråkigt att jag aldrig skriver något.

Något jag funderar mycket på och har blickat över många gånger är tiden efter vi fick Marlons diagnoser. Han utreddes på BNP, vi fick hans diagnoser "Här finns ett stödteam, tack och hej! Nu får ni klara er!" Sen inget mer. Ingen hjälp, inga bra-att-tänka-på, inga tips - inget. Vi har hela tiden fått komma på saker själva, habiliteringen får vi ingen hjälp alls av eftersom han 'bara' har autistiska drag. Sen nu när vi förstod hur vi lever med hans insomningssvårigheter så har vi tagit kontakt med VC som skickade oss till BUP, där det heller inte känns som vi kommer nånstans.

Jag har fått söka och leta efter folk som har barn med samma svårigheter för att få veta saker, sånt som jag inte vet hur jag ska hantera. När jag läst på nätet är det det vanliga "människor med autism behöver strikta rutiner, blabla de kan få utbrott om rutiner rubbas" typ såna saker. Inget annat. Rutiner, ritualer och göra om tills det blir rätt. De här människorna jag har pratat med har gett mig mer kunskap, information, tips och förståelse för autism än BNP, BUP, VC och nätet.

Att en person med autism äter för att dämpa oron har jag nyligen fått veta, så jag fattar ju nu varför Marlon kunde dricka fem fulla flaskor välling när han var liten utan att somna. Varför han hela tiden vill äta fast han nyss ätit och går upp hela kvällarna för att äta. Att personer med autism är mer känsliga för hunger har jag också fått veta nyligen, så vi förstår nu varför han varit omöjlig och jävlig när det dragit ut för långt på tiden. Nu har han 'bara' autistiska drag så han har ingen 'riktig' autism. Tänk om vi hade vetat att det är hans svårigheter som gör att han gör sig själv sjuk så han inte kan följa med på utflykter. Tänk om vi kunde få någon hjälp fast han 'bara' har autistiska drag.

Jolie, som 'bara' är lätt hörselskadad - alltså inte ens döv, hon och vi får all hjälp, stöd och råd av habiliteringen som vi vill och ännu mer stöd och hjälp. Med Marlon är det jättesvårt, ibland har jag bara lämnat han när jag inte vet hur jag ska hantera situationen. Med Jolie är det aldrig problem, hon och hennes hörsel är en fis i rymden i jämförelse med Marlons svårigheter. Sen att hon är odjuret från yttre rymden är en annan sak, hon bara är sån.

Det är så jävla orättvist, jag vill kunna få hjälp att få kontakt med andra föräldrar som har barn med samma svårigheter! Jag vill ha hjälp att vara en bra förälder som vet hur jag ska göra och vad jag ska tänka på! Jag pratar för mycket med honom säger de, han slutar lyssna. Men ingen säger hur jag ska göra. Jag försöker få fram det viktiga men jag pratar ändå för mycket. Jag hatar att han och vi hamnat utanför systemet fast vissa drag är så otroligt starka. Han uppfyller inte alla kriterier för autism, det är därför vi inte får hjälp.

I över ett år har vi tjatat och försökt få papper på utredningen och läkarintyg på hans diagnoser. Helt sjukt. Ska det vara så här?! Hans idiotlärare han hade viftade bara undan allt, för i skolan var det ju minsann inga problem. Förutom att han inte somnade så han inte kunde vakna och att han aldrig följde med på utflykterna. "Det är viktigt att han kommer till skolan!" Öhh, ja? Tror hon inte jag vet det? Ingen förståelse, hon är en sån som inte tycker man ska göra som man vill med vad som helst utan man ska vara som man förväntas. Annars pikar hon käckt och skämtsamt.

Jag är så tacksam att jag har fått kontakt med de här människorna, som hjälp mig förstå vissa saker. Vi känner ju Marlon men det känns som vi fortfarande inte vet nånting om autism..



Läkarmöte.

Skrivet 2013-04-02 klockan 21:40:52

Idag var jag och Tobbe på första träffen inför utredningen av Marlons insomningssvårigheter. Farfar kom hit och tog de stora barnen så hade jag med mig Varya. Hon är inget barn än som jag lämnar ifrån än, hon är en del av mig ;) Som hon sitter fast på mig.

Vi var där inne i en timma ungefär och ju mer vi pratade desto mer inser jag att han faktiskt HAR svårigheter. Han är ju bara som han är i mina ögon och vi har bara lärt oss att leva med svårigheterna och hur han funkar. Det var inte förrän vi satt där på slutet som jag fattade. Men vi ska börja med en grej via barnläkargruppen eller något sådant. Med en sak som egentligen inte är ett problem för någon av oss men vi börjar där och ser sen. Hon pratade om bolltäcke och det är det ju någon läsare som tipsat om, så tack var det det så vet jag vad bolltäcke är. Tror det skulle bra en bra grej.

En kompis länkade till en autistisk sömnsvårighetsgrej på Facebook som jag gillade och Tobbe läste. På engelska, han fattar ju lättare än jag. Och sen berättade han för mig vad han läst. Tydligen ska det vara bra att bada varmt och länge innan sängdags och sen ska han få saga/film en liten stund innan man släcker helt och stänger dörren. Tydligen så tittar autistiska in i ljuset och 'fastnar' om de ska sova. Sen ska man öppna dörren och säga god natt och såna saker (inte prata och diskutera utan bara konstantera) och sen stänga igen så det blir mörkt. Sen gå tillbaka efter 30-45 min och göra samma sak om hen fortfarande är vaken. Vi får lägga upp en plan för hur vi ska ändra kvällsrutinerna. Marlon kommer bli galen och jag kommer ge mig och ändå sitta där tills han somnat.

Enda gången på dygnet jag får vara helt ifred är när jag lägger Jolie och Varya och de båda somnat..Jag brukar ligga kvar här en liten stund innan jag ligger hos Marlon resten av kvällen. Det tär på mig psykiskt att aldrig, aldrig få vara ifred. Från jag går upp kl 06.45 tills 00.00 ska någon vara nära mig. Jag får aldrig umgås med Tobbe på kvällarna, vi kan aldrig kolla på film tillsammans. Jag får aldrig, aldrig egentid. Skulle Marlon få hjälp att somna in på kvällarna skulle det underlätta så himla mycket och jag hoppas han skulle bli lugnare, jag skulle också bli lugnare.

Vet ni när hans problem började? När vi flyttade från baronbackarna och yxgubben, jan -09. Då var han bara 2,5 år. Sen dess har han haft problem att somna in. Och vi har bara lärt oss leva med det och förstod inte vilket enormt problem det var förrän vi såg hur mycket det påverkar hans närvaro i skolan. Vad sjukt egentligen. Vi tänkte bara att vi försöker allt och när vi hittat sättet så blir det bättre. Men vi har fortfarande inte, 4 år senare, hittat ett bra sätt. Folk har kommit med alla möjliga förslag men vi har redan testat allt känns det som. Men nu får han, och vi, hjälp.

Det är ju jobbigt för han också att ligga i sängen och inte kunna somna in. Tydligen så är detta vanligt bland autistiska personer. Nu har han ju bara atypisk autism men han har ju väldigt, väldigt mycket autistiska drag. Min stackars lilla Bools.



Vc.

Skrivet 2013-02-07 klockan 08:58:23

Efter samtal till bup blev jag hänvisad till Nyanmälningsgruppen, eftersom det var så längesen vi hade kontakt med bup. Vi pratade ett tag och hon sa att det 'ingick' i Marlons diagnoser att inte komma till ro och somna. Varken jag eller Tobbe har något minne av att de frågade eller sa något om det när Marlon utreddes. Och jag vet att jag hela tiden tänkt att det går över, bara vi kommer på hur vi ska göra.

Hon pratade även om lugnande inför kvällen..och det känns sådär, jag är ju emot allt med medicin sådär, men är det verkligen sista utvägen så känns det som att det är värt att testa. På kvällarna är det lugnt, tänder ska borstas och Jolie ska läggas, vi sitter inne hos han, pratar inte utan bara klappar/kliar och försöker få han att få ro. När jag har jobbat kväll eller varit på föräldrakväll så är han 9 av 10 gånger fortfarande vaken när jag kommer hem.

Iaf, så hänvisade Nyanmälningsgruppen mig till VC, så jag pratade med dem också och Marlon fick en tid på VC om 3 veckor. Jag berättade lite om hans svårigheter osv sen sa läkaren "Ja, och du följer med Marlon på besöket då såklart" haha Nää, tänkte skicka han själv med sin mutism och då skrattade läkaren. Allt blir så jobbigt när det är så allvarligt jämt ;)

Ja, så det är bara att fortsätta vänta.




Att somna.

Skrivet 2013-02-04 klockan 14:32:54

Vad trött jag blir på alla dessa telefontider. Nu ringde jag bup eftersom jag ringde försent på förmiddagen men så ska jag ringa någon annanstans, imorgon. Suck.

Marlon har alltid haft svårt att somna. Nu har det gått så långt att han är hemma från skolan minst en dag varje vecka. Han är omöjlig att väcka, otroligt seg och omöjlig att få igång. Varje kväll (beror på vem som är hemma/vem som lägger Jolie) så sitter antingen jag eller Tobbe hos honom tills han somnat. Kliar ryggen, läser böcker, håller handen, gosar med håret eller bara håller om och myser. Han blir irriterad på sig själv, vänder och slänger sig och frågar "hur gör man för att somna?" och har frågat Leon hur han gör. För Leon somnar ju helt utan problem på några minuter. Ändå somnar Marlon inte förrän kl är 22-23. Jag blir så trött, matt och det tar ännu längre tid för mig att lägga mig då.

Så här var det ju när han drack välling, han kom upp, ville ha mer och mer ända tills han somnade. Han slutade med den våren -10 tror jag. Då började han gå upp för macka. Han var hungrig, törstig osv, nej inte det vanliga som 'alla andra' håller på med utan man märkte på honom att det var en annan rastlöshet. Liam kom ju också upp för det ena och det andra, men på ett vanligt sätt som 'alla andra'.

Jag och Tobbe har alltid fått bli mer noga med att "nu har du ätit macka, du har druckit vatten, du har borstat tänderna och kissat, nu ska du sova" men ändå.. Sen satte vi oss där inne sen några månader men det tar flera timmar innan han somnar ändå. Tror det hänt EN gång att han somnat innan kl 21.

Och detta tjatet från läraren "Det är viktigt att han kommer blabla!" men som jag vore utvecklingsstörd eller, det är väl klart jag fattar det! Alla mina planeringar och planer går ju åt fanders också när han inte kommer iväg. Idag skulle jag ju på kuratorsamtal. Det gick ju inte. Farfar har varit morgontaxi, Tobbe har kommit hem från jobbet för att köra barnen så de slipper gå. Men nä, han funkar inte på morgonen.





Marlon.

Skrivet 2012-12-05 klockan 08:23:41

Jag dör. Marlon är så fin med Varya hela tiden. Han vill ha henne, bära, leka, krama och ta upp henne när hon vaknar. När han ska sova räcker det inte med en kram av mamma, han ska krama Varya också.

Innan var det helt tvärtom. Tror det är för hon är större och roligare nu, hon leker, kryper, skrattar och är helt underbar. Vilket barn förutom Leon tycker om en skrikande bebis som bara är arg? ;)




Marlon och skolan.

Skrivet 2012-10-08 klockan 10:39:01

Ja, jag har helt glömt bort att berätta hur det går för Marlon i skolan - för att det går så bra! Hurra! Han går helt själv in i skolan, aldrig några problem. Han håller stenhård koll på vilka dagar han ska göra vad. Bra det med en mamma som ofta glömmer vilka dagar som var vad ;)

Han har många kompisar, han är alltid i full fart att leka när han hämtar han i skolan. Han reagerar inte ens när han ser mig och småsyskonen. Ibland springer Leon efter honom, jagar och ropar, Marlon vill inte hem än. Han har haft med sig en kompis hem! Och en annan kompis bor på gården som han brukar följa med hem och ibland är de här och leker.

Marlon är väl medveten om sina svårigheter och berättar själv om när han "blir såhär" som han själv säger, när någon har velat prata och han i inte kan. När han ska följa med hem och måste gå upp innan för att hämta sin jacka kan han tycka det är jättejobbigt, det finns andra barn där som inte går i hans klass. Annars har han väldigt mycket kompisar på skolan som går i andra klasser.

Det har gått så bra allt att jag knappt aldrig tänker på hans svårigheter längre. Och när de visar sig påminns jag igen.

Marlon är en tröttmössa på morgonen, ligger länge och drar sig ;) Sen rullar allt på.

/stolt mamma.


Marlon -10 & -12.

Skrivet 2012-07-12 klockan 11:14:44
 
Samma hink, samma barn. 2 år mellan bilderna. Förstå varför det är helt omöjligt för mig att förstå hur stor Marlon är. Han är några ynka cm kortare än Liam nu. Poof, så växte han från ingenstans.
 
 
 
 
 
 
 

Grattis Marlon på din 6 års dag!

Skrivet 2012-06-04 klockan 17:06:15
Vilken dag! Vi försökte väcka morgontrötta Marlon imorse men det var omöjligt. Liam försökte med allt, grattade honom & berättade att han fyllde osv men han bara sov. Sen ringde Tobbe men Marlon sov fortfarande ;) När han väl vaknade var det första han frågade "Var är Liam?"

Han hade väldigt svårt att komma till ro igår kväll, han ville verkligen tala om flera gånger & berättade om & om igen om morgondagen. Han ville åka & handla någon leksak, välja själv istället för att få i paket. Han berättade om hur dagen skulle se ut & ville försäkra sig om att det skulle bli som han tänkt.

Så hela dagen idag har han sprungit & tittat på klockan & ringt till pappa för att fråga när han kommer hem från jobbet. Han hade fått klockslag både på digitalklockan & den analoga men han ringde ändå Tobbe hela dagen från klockan 11.30 ca till 5 minuter innan han slutade jobbet. Vi har busat & lekt för att få tiden att gå & han var även ute med Liam en stund.

Vi ska fira honom på onsdag, då blir det tårta & paket. Han är ju lite tråkig som bara önskar sig pengar, men han är ju inte dum ;) Då kan han ju välja själv i affären sen så det inte blir 'fel' saker ;) Uff, redan 6 år..Lilla Boolson.

Till slut kom Tobbe äntligen från jobbet så de åkte iväg & han fick en Ninjago-lego-grej. Han fick även välja mat så det blev 'platta köttbullar', makaroner & gräddsås. Med färdigköpta köttbullar, biffar & likanande så vet Marlon med säkerhet att det inte är lök i, även om han vet att vi kan göra hemmagjord utan. Men nej, färdigköpt vill han ha ;) Och en prinsesstårta såklart.

För 6 år sen idag, den 4 juni -06 så blev jag tvåbarnsmamma. Tänk att den lilla bebisen som var då, är den Marlon vi har idag. Mycket tokigt har vi varit med om under de här åren med honom, mycket har vi lärt oss på våran Marlon-resa - både om oss själva & om honom. Älskade lilla knasiga, roliga busunge. Vi älskar dig så mycket allihopa!








Nyss fyllda 2 år..

Skrivet 2012-03-20 klockan 23:13:30



Åhh..♥

Marlon & hans underbara, fina lockar!








Bvc - Marlon.

Skrivet 2012-03-13 klockan 12:13:33
Igår var jag iväg med Marlon till bvc för 6 års kontrollen. Som tur var så var vi ju nyss där med Leon så Marlon visste ju vem vi skulle träffa & ungefär vad vi skulle göra. Jag hade förberett honom på sprutan..Berättat om den, vad den är till för & sånt. Att Liam tagit den & att Marlon var med då men att han kanske inte minns det eftersom han bara var 2 år då. Inget tjat om att han skulle vara duktig & ta den & sånt, utan fakta - varför barn får den & vad den är till för.

Han är 116,5 cm & väger 22 kg. Han har hela tiden legat över medelkurvan men står lite still nu & vi pratade om maten. Han äter väldigt selektivt så vi får ofta laga egen mat åt han. De andra barnen har inga problem med det & inte vi heller. Med Marlons svårigheter så gör vi så annars får han inte i sig det han behöver. Då matvägrar han eller äter inget alls. Inget pjosk från våran sida utan det bara är så. Samma när han är på dagis & vi ser att de ska äta något som han inte äter, då får jag se till att han kan äta ordentligt när han kommer hem.

Så sprutan. Han fick sitta i mitt knä & när bvc sköterskan stack den på han tittade han argt på mig & jag räknade "1, 2, 3, klart!" . Han blev ledsen & stängde in sig som han gör & han sa inget, grät inget eller så. Eftersom han tog den som han sa att han skulle göra så gick vi iväg & köpte glass, som jag sa att vi skulle göra efter han tagit den. Att glassen kunde få bli som ett 'plåster' på hjärtat eftersom han blev lite ledsen, precis som han fick ett plåster efter sprutan på armen. Vi pratade sedan om att jag tyckte det var bra att han tog den nu, så är det gjort. Vi behöver inte gå tillbaka & frågade hur han tyckte det kändes när det var klart. Vill inte ge han prestationsångest att om han inte tagit den så skulle han inte vara 'lika duktig' som ifall han tog den.

Det var så varmt & skönt igår. Barnen hade tagit på sig sina vårskor & vårjackor & sprang & sprang. Sen var vi ute & lekte en stund på lekplatsen. Jolie också. Hon tulta omkring i sin overall & ramlade hela tiden för alla hinder & Leon hade stenkoll på henne. Hämtade henne när hon gick iväg, ropade på henne & Marlon åkte rutschkana med henne.

Mot kvällen blev han sämre, låg i sängen & hade ont i armen. Idag fick han vara hemma från dagis. Jättevarm & slö var han men nu mår han bättre så vi får se om han orkar iväg imorgon eller inte.










Tidigare inlägg
RSS 2.0