Startsida | Varför Korv? | Bloglovin' | Twitter | Facebook | Bloggdesign

Svar till S

Skrivet 2013-01-08 klockan 00:11:31

Det är aldrig försent att ECa! Jolie var väl runt 18 månader så 16 månader är ju en bra ålder. Det blir väl mer tidig potträning.

Jag har ju tjatat om detta har jag sett ;) När vi började med tygblöjor så slutade Jolie småkissa, som de gör i pappersblöjor. De känner inte att de blir blöta, att de kissar eller något alls. Man tar bort hela deras egna fungerande kroppsfunktion, att känna nödighet. När jag märkte detta och började ECa Varya så satte sig Jolie också på pottan.

Jag fokuserade endast på C, kommunikation. Hon fick gå utan blöja, helt. Sen märkte jag att hon behövde kissa och eftersom hon var livrädd att kissa på pottan, toan och till och med golvet så fick hon en blöja att kissa i. I ca en månad hade hon blöja dygnet runt och i ca 2 månader hade hon blöja att kissa i. Sen skulle den bort helt, tyckte jag. Hon känner, fattar och är smart. E, elimination. Hon kissade på sig och golvet och jag bar henne till pottan och sa "här ska kisset vara" glatt så hon kopplade. Efter två dagars intensivt bärande till potta och konstant letade efter signaler så helt plötsligt var hon blöjfri!

21 månader gammal. Success. Hon bajsar och kissar helt utan problem på vilken potta eller toa som helst, det är där det ska vara punkt slut. Visst har hon kissat på sig sen de där två dagarna men det kan jag räkna på en hand. Hon är världens bästa och hon behövde inte blöja längre.

Varya blir 1 år i april och hon använder inte blöja hemma förutom när jag ska städa och sätter på henne en blöja medan hon leker själv eller med sina syskon. Annars är hon bara i min famn. Så från hon fyller ett och vädret blir varmare så blir det blöjfritt helt där också hoppas jag :)

Och det är absolut helt utan tvång, det är roligt, barnen slipper gå/krypa/leka med gammalt kiss hängandes mellan benen. Man får aldrig skälla eller göra det till något dåligt om barnen kissar på sig eller så. Många kopplar tidig potträning till något dåligt, tvång osv men det här är roligare än att byta blöjor hela dagarna :) Man får ju den uppfattningen om 'mognad', att man lär barnen känna sin kropp men det gör de ju redan från början. Som jag sa innan, pappersblöjorna tar bort det från dem och så får man lära om dem när de är stora.

Marlon och Leon hade blöja tills de var 3 år. Tre år!!? Hur tänkte jag då? Jag vet inte. Att de inte kunde känna eller kontrollera sin egen kropp, sina egna funktioner. Nu vet jag bättre och detta är roligare! Hoppas det går bra att potträna ditt barn, S!



Stackars lilla sjuka mamma.

Skrivet 2012-05-15 klockan 12:43:14
Din mamma säger att du ljuger om allt det som hänt i din uppväxt, att du bara är arg för att hon var egen företagare o jobbade mycket.. hon säger att idag när hon inte jobbar har hon inte råd att ge pengar till dig o alla dina barn som du vill att hon ska göra. Hon säger att din man varit otrogen flera gånger och att du säger att det är hennes fel. Hon säger att du borde se om ditt eget o att man inte skaffar sig "nya" föräldrar när man har biologiska. Hon säger att du målar upp en annan bild än vem hon verkligen är.

Som alltid är det 'synd' om henne & hon pratar alltid om sina 'bästa' sidor. Alla utom hon är odugliga & elaka ;)

Din mamma säger att du ljuger om allt det som hänt i din uppväxt, att du bara är arg för att hon var egen företagare o jobbade mycket..

Då kan hon berätta vad jag ljugit om så kan jag återberätta med plats, hur gammal jag var, vilka som var där & allt i exakta detaljer. Jag har ett otroligt minne. Jag har även kvar vänner idag från när jag var liten & yngre som såg & hörde. Ljuger de också?
Alla kompisars föräldrar jobbade mycket. Men de pratade iaf med sina barn & gjorde saker tillsammans på helgerna & lediga dagar. Min skitmorsa sa bara åt mig att göra saker för henne, annars jävlar. Och helger, ja då festa & knullade hon hela fredag till söndag så jag & Emelie fick klara oss själva. Emelie hade en pappa hon åkte till. Då fick jag vara ensam & ibland rymde jag ut för att slippa höra hennes stönande & dunsande.

hon säger att idag när hon inte jobbar har hon inte råd att ge pengar till dig o alla dina barn som du vill att hon ska göra.

Vad ska jag med hennes pengar till? Eller jag menade mormors, har hon redan slösat bort den förmögenheten? ;) Jag har två jobb. Så hon kan berätta vad jag ska med hennes pengar till.

Hon säger att din man varit otrogen flera gånger och att du säger att det är hennes fel.

Låt henne även berätta när han varit otrogen. Det var mer än vad han & jag visste.

Hon säger att du borde se om ditt eget o att man inte skaffar sig "nya" föräldrar när man har biologiska.

Vadå, som att hon skulle vara en lämplig förälder? I vilket sammanhang? När hon 'gör' saker för barnen för att kunna framställa sig själv inför andra som att hon bryr sig & är en bra mamma? ..för att sedan kräva att barnen ska göra tjänster & saker när hon varit så snäll ;)
Bronner kom in i mitt liv när jag behövde en förälder, någon som brydde sig & inte slog mig, kränkte eller dödshotade mig så fort jag gjorde minsta fel. En förälder som kunde & orkade med en tonåring som hela sitt liv blivit sviken & fysiskt & psykiskt misshandlad. En förälder som gav kärlek, livsnäring, utan att kräva något tillbaka. Bronner är mer en förälder än hon någonsin varit. Tack var det han orkade jag fortsätta leva, stå ut med kärringen. Någon brydde sig, någon tyckte om mig, någon var snäll, någon frågade "Hur mår du?". Sen kom ju Liam & han gjorde att jag aldrig mer tvivlade på att vilja leva mer.

Hon säger att du målar upp en annan bild än vem hon verkligen är.

Det är inte många som känner henne. Jag känner henne. Jag har sett allt bakom kulisserna i alla år, hennes skådespel & hennes olika sidor, hur snabbt det vänder. Hon kan fortsätta leva i sin fantasivärld, där hon är så perfekt & bra. Och andra människor som lever omkring henne kan fortsätta tro på hennes lögner om det ena än det andra. Prova att ifrågasätta något hon säger eller gör, verkligen ifrågasätta. Om du vågar, hon kanske bryter kontakten eller säger upp bekantskapen för att sedan kasta skit på dig vilken dålig & värdelös människa du är. Men du kan inte se det, för hon har gjort sig till en behövd människa hos dig. Hon ställer ju upp & är så snäll, klok & fin. Eller..? ;)

Nästa gång hon pratar om mig, fråga henne då varför hon måste prata om mig med alla. Hon kan fråga mig rätt ut & berätta för mig vad jag ljuger om. Hon kommer bli galen när jag inte minns som jag 'ska', hennes påhittade version. Där hot, våld, missär, kränkningar & mögligt gammalt bröd & mat inte finns med.

Jag vet att hon minns det som hänt, men hon gör ju inga fel så hon bortförklarar allt. Skyller det på andra. Hon skulle aldrig stå för att hon gjort något fel. Aldrig. Jag var likadan. Sen blev jag vuxen & insåg att jag inte kan skylla mina fel på andra. Jag blev vuxen & förstod att jag måste lära mig att be om ursäkt, säga förlåt.

Jag är inte glad att jag var med om henne & hennes sjuka fostran men jag känner mig ändå tacksam. Jag har med mig så mycket känslor, jag förstår hur jag inte ska göra mot mina egna barn. Jag kan göra om, vara en mamma jag aldrig hade. En enda människa har fått mig att känna otäcka känslor sen min mamma & det är också en människa som ska hållas långt borta från mig. Idag är jag vuxen, jag kan säga ifrån. Mina Nej är större & betyder mer än när jag var liten. Jag har erfarenhet, jag är öppensinnad & jag är en jävligt bra människa. Både som mamma, kompis & fru.

Kärringen har inget alls, sin lilla drömvärld kanske :)








Frågestund - Svaren.

Skrivet 2012-04-30 klockan 21:40:00

Hej och grattis till bebbe:-D jag läste din blogg på lunarstorm innan Leon föddes och kom bara att tänka på om alla barnen är döpta. Minns att jag läste om ngt dop iaf:-)


Svar:
Tack så mycket!
Liam, Marlon & Leon är döpta. Jolie & Varya kommer att döpas tillsammans i sommar.

Hur många barn skulle du vilja ha? Har ni planerat det?

Svar: Jag vet inte, antalet har jag aldrig tänkt på. Vi känner nog när det räcker. Vi har inte planerat det.


När blev du intresserad av genus? Var dina föräldrar/förälder medveten om genus när du var liten?


Svar:
Det var när jag blev gravid med Leon som min hjärna började fundera, tänka & klura (och fungera :P). Tack var det mina pojkbarn, samhällets förväntningar & alla dessa normer som jag aldrig förstått mig på så började jag få upp ögonen för genus.
Nej, min mamma har alltid lärt mig att alla 'såna' (samma kön, samma land, samma tro osv; grupperingar) fungerar likadant & är på ett visst sätt. Stereotyper. Och alltid sagt att om någon inte är "som den ska" för sin tillhörande 'grupp' så är den inte normalfungerande.

Är du kristen/troende?

Svar: Nej.


Jag tror du har skrivit nån gång att du brutit med din mamma, hur fungerar kontekten med släkten då? Har alltid undrat hur det blir när folk gör så, får man typ halva släkten emot sig eller? (kanske beror på vad man har för relation innan?)


Svar:
Jag tycker att kontakten med släkten fungerar för mig precis som innan. Jag är en egen människa & min mamma är en annan människa. Ingen har någonsin varit arg eller emot mig för att jag valt bort henne. De flesta förstår, många har sett mig växa upp.

Kan du göra ett videoinlägg nån gång? Hade vart kul!

Svar: Haha :) Jag gnäller ju så förbaskat när jag pratar! Och mina barn också ;) Nja, vetetusan..Skyller på att min kamera gör för stora filer för att kunna göra ett riktigt videoinlägg ;)


Hur kom ni på alla FINA ovanliga namn? Och vad hade de hetat om de blivit det "motsatta" könet? Grattis till bebis!!!!


Svar:
Tack för grattis!
Jadu. Liam & Leon är ju väldigt vanliga idag :) Men när Liam föddes -03, så visste jag bara två andra barn som hade det namnet. Och jag älskade det! Liam såg ut som en Liam när han föddes. Jag hade Leon men det passade han inte att heta. Jag hade Julia som flicknamn, min syster Drisana heter det.
Marlon heter min kusin, jag vet inte hur gammal han är idag? Mellan 15-18 år kanske. När jag var liten önskade jag ofta att hans mamma vore min mamma, så det namnet är från henne & min kusin. Även min bror Erik heter Marlon. Vi hade Saga, Angelina & Julia som flicknamn.
Leon är såklart från filmen 'Leon'. Jag såg den många gånger som liten. Något i den förälskade jag mig i & jag tog med mig namnet Leon. En vacker dag skulle jag få en son som skulle bära det namnet. Tredje pojken gillt ;) 
Vi hade Enya som flicknamn.
När vi väntat barnen har ju bla Angelina varit ett alternativ så därifrån kommer Jolie. Vi uttalar namnet som i Angelina Jolie, med betoning på o:et men en del uttalar det med betoning på i:et i slutet. Alla får uttala det som de själva tycker känns bäst för dem. 
Varya. Ett namn från när jag såg en dokumentär på TV. En flicka som var med hette Varya & jag förälskade mig i det på en gång. Namnet är ursprungligen från Ryssland & bärs nog av många näraliggande Ryssland. Pojknamnen håller vi hemliga än så länge ;) Men andra namn som vi hade var bla Freya. (Jolie heter Valkyria också, Tobbe älskar allt det fornnordiska)
 
Vill gärna se er i familjen annorlunda;) Skulle du kunna tänka dig att vara med i det programmet? Samt att skaffa fler barn?

Svar: Haha vad roligt :) Ja, jag skulle faktiskt kunna tänka mig att vara med i det. Har än så länge inte sett någon hippiegenusmorsa där :) Nej, men fem barn är vanligt. Många har det så det är inget 'annorlunda'. Ja, jag skulle kunna tänka mig att skaffa fler barn. Kan man få för mycket av det goda?


Jag undrar vad ni hade för pojknamn till Jolie och Varya?


Svar:
Hemligt! ;) Vi hade kvar våra namn när vi väntade Varya som vi hittat när vi väntade Jolie.

Hur har Jolie reagerat på sitt nya syskon? Och de andra med såklart.

Svar: Hon förstår inte. När Varya gnäller så piper Jolie tillbaka åt henne & hon tittar konstigt när jag lägger Varya på hennes skötbord. Hon är som vanligt, klättrar, härjar, stökar till & busar. När hon närmar sig Varya så säger hon "bebbi!". Nja, vet inte men hon har knappt reagerat. pappa är ju hennes favorit ändå ;)
Liam är helt förälskad. Han svansar efter mig, så fort Varya skriker så är Liam där & tröstar & jag får skäll om jag tar för 'lång' tid på att att ta henne när hon skriker ;) (det handlar alltså om 2-3 minuter)
Malon bryr sig inte så mycket. Han har fortfarande inte klappat eller hållt i henne. "Vill inte!" Men han tycker om henne. Han är nyfiken & vill titta men när vi tittar på han eller uppmärksammar det så tittar han inte mer.
Leon tjaaatar hela dagarna. "Får jag hålla nya bebisen?" (Jolie är tydligen gamla bebisen) han pratar med henne, sitter hos mig & klappar henne på huvudet & ska krama & pussa henne hela tiden.


Ska Jolie börja på samma förskola som sina syskon? Och när?


Svar:
Ja, om vi bor kvar här då. Tycker det är en rätt okej förskola. När vet jag inte men helst inte innan hon fyllt 3 år, jag vill att hon ska bli en egen person innan hon formas av andra ;)
Jag ser ju på Marlon & Leon att det var ett väldigt bra beslut att ha dem hemma. Förskola är bra men jag vill inte ha mina barn där när de är så små ;)
Och som vanligt, för att andra inte ska ta åt sig; Mina barn, mina val, mina känslor, mina barns bästa. Hur andra gör är upp till dem.

Emelie verkar stå eran mamma nära/umgås en del med henne. Hur ställer du dig till det?

Svar: Lika barn leka bäst ;)


Du säger att du kör på genusuppfostran.. Men du klär Jolie i mycket rosa?


Svar:
Ja, jag älskar rosa. Alla barnen har olika kläder i rosa. Och många förknippar genus med att en ska ta bort rosa från flickor & tvinga på rosa på pojkar. Det är 'bara' en färg, pecis som alla andra. Egentligen. Nja, det finns ingen annan färg som är lika provocerande eller könsbunden som just rosa.

Vad har hänt med barnens faster? Du skriver aldrig någonting om henne längre.
Ovänner? Varför?

Svar: Tala illa om mig som förälder & mitt föräldraskap utan att vilja förstå vad eller varför jag gör som jag gör för att såra & jag säger upp bekantskapen. Hon är mina barns faster, mina barn älskar henne & saknar henne. Vårat är vårat & det involverar inte barnen eller deras relation till varandra. Sak & person. Två olika saker.


Vill du ha fler barn?


Svar:
Ja, det vill jag.

Hur gör du när du träffar folk som bemöter dina barn efter deras kön o även tydligt visar förväntningarna på dem utifrån att de har snopp eller snippa? Tänker att det upplever man ju ganska ofta så du kanske kan dra till med ngt exempel? :) grattis till nykomlingen till familjen! Kram


Svar:
Jag brukar vänta ett tag för att höra vad de säger. Oftast går det ganska fort för andra som inte känner oss att se att mina pojkar är väldigt snälla & lugna. Men håller de på att försöka hetsa pojkarna & så brukar jag ifrågasätta deras sätt. Emot Jolie brukar folk hålla på med 'prinsessan' & sånt, "söta, snälla, gulliga tjejen!" men jag berättar att hon är allt annat än lugn. Eller så är jag överdrivet ironisk, det är skitroligt ;) Ja, att ifrågasätta eller driva tillbaka ironiskt brukar jag göra.

Hur länge ammade du dina barn?

Svar: Liam & Jolie ca 8 månader. Marlon 13 månader & Leon 21 månader.


Har du någon förebild?


Svar:
Åh, vilken svår fråga..Många, men ska jag bara välja en sådär så är det min pappa.

Jag undrar, hur ska Varya uttalas? Som Varga eller precis som det stavas? Eller som nåt annat?
Eller, man kanske får uttala det som man vill men jag undrar hur du & Tobbe uttalar det? :)


Svar:
Vi uttalar det 'Varja' men om du eller någon annan tycker det känns bäst att uttala det på annat sätt så får ni. Jag själv kan bli irreterad om ett namn uttalas på ett speciellt sätt & det är skitsvårt att få till det & jag blir 'rättad' hela tiden. Samma med Leon, det uttalas ju också olika. Så vi har sagt det att, vårat barn heter såhär & om någon frågar så säger vi bara, uttala det hur du vill men vi uttalar det såhär ;)

Vad har du för storlek på:
Tröjor
Jeans
BH
Skor

Svar: Tröjor, xs.
Jeans, ingen aning. Xs eller korta & små. Är urusel på jeans strl.
BH, B-kupa. Vill ha A.
Skor, 36.


Hur många piercingar alt tatueringar har du?


Svar:
Jag har gjort 6 st 'riktiga' piercingar, har bara 4 av dem kvar. En medusa (överläppen), två i tungan & en i klitoriskappan. De jag tagit bort är smileyn (som satt i strängen under underläppen) & en i bröstvårtan. 14 + 9 hål har jag i öronen. De är tagna med pistol & en del har jag gjort själv. 2 hål i näsan, som jag gjort själv. Sen har jag min dermal anchor på kindbenet.
Jag har 2 tattueringar, en i svanken & en på vänstra ringfingret.

Är Tobbe den enda du har haft sex med?

Svar: Nej.


Vad är familjecentralen? Kan du inte berätta lite om den?
Grattis till alla era fina barn!


Svar
: Tack så mycket!
Familjecentralen är vad som också brukar kallas öppna förskolan. Det ligger i det området vi bodde i innan vi flyttade hit. Jag vet inte hur långt det är att gå men jag & Tobbe gissar ca 3-4 km. De som jobbar där är helt underbara. De är pedagoger, någon kurator & sånt. Första gången jag var på bvc med Leon när han var 3 veckor gammal så låg bvc inne i samma hus som familjecentralen (nu har de bytt till störe lokaler) & barnen blev nyfikna på leksakerna där inne. En personal lät barnen komma in & leka, vi pratade lite & hon berättade om stället. Vi fortsatte att besöka & sen dess är jag fast där. 
Jag brukar vara där på ons & fredagsförmiddagar efter jag lämnat barnen på dagis. Vi brukade gå dit på eftermiddagarna förr men det går inte längre när mina dagisbarn ska hämtas kl 14. De har även föräldrakvällar som jag åker till, då får vi föräldrar komma dit utan barn. Vi fikar & pratar, ibland har vi spa, spelkvällar, bakning & ibland kan vi ha friskvård. Är det jul eller påsk & sånt så kan vi ha såna temakvällar. På somrarna har de även ordnat läger & andra dagsresor som vi följt med på. Familjecentralen är mitt andra hem. Helt underbar personal & jag har även hittat vänner för livet där. 

planerar ni att flytta? hur stor ar eran lagenhet? och vilka delar rum me varandra?

Svar: Ja, det gör vi. Vi vill bo norrut, utanför stan. Vi har kollat i många år på hus & radhus men inte letat aktivt. Nu bor vi i en fyra på 94 kvm. Marlon & Leon delar rum, Liam har eget & Jolie har tagit över vårat gamla sovrum & det rummet har vi gjort om till bebis/spelrum. Jag & Tobbe bor i vardagsrummet.








 


Frågestund - Fråga vad du vill.

Skrivet 2012-04-28 klockan 07:49:00


Jag har fått en del frågor om ditten & datten den senste tiden så jag tänkte ha frågestund igen. Det är så mycket gos om dagarna nu så jag vet inte vad jag ska blogga om :) Jag brukar svara på det mesta. Känner du att det är något du funderat kring eller bara undrar över, fråga.

Så slänger jag ihop ett inlägg till på måndag då?








Bio-pappa vs Bronner-pappa.

Skrivet 2012-04-06 klockan 23:34:25
Varför tar du inte kontakt med din biologiska pappa nu idag, i vuxen ålder?

När jag var tonåring & hade det jobbigt hemma med mamma så såg jag en chans att söka mig till min biologiska pappa. Jag hade längtat efter han hela min uppväxt, jag träffade honom tills att jag fyllde 3 år. Jag minns fortfarande att jag blev firad när jag fyllde 3 år hemma hos honom. Som jag berättat innan hade vi ingen kontakt alls till sommaren innan jag skulle fylla 14 år.
Iaf så där runt 15, 16 år hade jag det jobbigt hemma. Jag fick inte vara tonåring som alla andra, jag skulle bara vara hemma & ta hand om mammas barn. Minsta grej jag sa eller gjorde fel så fick jag utegångsförbud, ibland kunde jag inte ens ha gjort, sagt eller varit i samma rum så fick jag utegångsförbud, stryk eller mina saker sönderslagna. Jag rymde ofta & jämt. Förstår inte alls nu efteråt hur min Bronner-pappa orkade bry sig om mig.

Och som jag skrev så såg jag en chans att 'få tillbaka' min pappa. Jag vet inte vad som hände, jag hoppas det inte var något jag gjorde men jag förstår om han inte 'orkade' pga min mamma.

Jag har världens bästa pappa idag. Vad som än hänt, vad jag än gjort & sagt så har han alltid funnits för mig. För att han bryr sig om mig. Jag behövde Bronner. Någon som orkade med en tonåring som testade alla gränser & framför allt någon som orkade ta strider emot min mamma. Gång på gång testade jag honom (omedvetet, idag förstår jag att jag gjorde det) för att se, bryr han sig verkligen eller är han som alla andra som 'bryr sig' för att sedan skita i allt när jag eller mamma blir för jobbig?

Och en liten bidragande del till anledningen till att jag inte tagit kontakt med min biologiska pappa idag är för att sist jag såg honom i stadsparken i juli -06, strax efter Marlon föddes, så tittade han inte ens på mig. Inget Hej, ingen vink eller något. Han stod några meter bakom mig, jag hade vänt mig om & såg han. Nästa gång jag vände mig någon minut senare så var han borta. Kan iofs berott på att min mamma också stod bredvid mig, jag vet inte.

Jag är inte arg på honom men jag är ledsen att han skaffade barn med min mamma. Så det barnet växte upp i misär, socutredningar, utan mat, med dagliga kränkningar, hån, taskig skolgång & självkänsla, ingen trygghet, stryk & hot. Men det kunde ju inte han veta. Om jag någon gång fick chansen att träffa honom & prata med honom så skulle mina enda frågor vara "Varför tog det slut mellan mamma & dig? Blev mamma 'konstig/sjuk' efter att hon fött mig eller när blev hon det?" För att få svar på mina frågor. För att förstå honom.

Jag är inte heller arg på honom heller för att han finns mer för mina syskon än för mig. Jag har ju aldrig känt han på riktigt. Jag hoppas & tror att han är en superbra pappa åt mina syskon & hoppas också att han inte har dåligt samvete eller mår dåligt över att han inte fanns för mig när jag var liten. Min mamma är ju den hon är, hon har skrämt bort många värdefulla vänner för mig. Av det lilla föräldraskapet jag såg av min biologiska pappa som liten + sommaren -99 så är han en väldigt omtänksam & snäll förälder. Min mamma förstörde & avbröt våran semester den sommaren så han satte sig att köra hela natten från västkusten för att jag skulle vara hemma på morgonen & ta hand om mina syskon när mamma skulle börja skolan, eller vad det var. Datorteket, tror jag.

Inte en fråga om jag hade haft det roligt, vad vi hade gjort eller en tanke på att vara intresserad. Nej, hon skulle ju börja skolan & det var det enda hon pratade om & visade stolt upp sin nya svarta väska med alla praktiska fack. Och berättade hånfullt att hon hade tänkt "Men gud, vad smutsig Jenny är! Har hon inte duschat på flera dagar!" när hon såg mig sovandes i sängen på morgonen. Jag var väldigt brun efter någon vecka i havsvatten & lysnade sol hela dagarna..

Ni som känner mig irl vet att om jag får en enkel fråga så gillar jag att prata, formulera & berätta mycket. Så blir det även i text har jag märkt många gånger.

Nej, men den enkla anledningen är väl att..Jag vet inte? Tänker inte på han så ofta men visst har jag frågor. Och jag har ju den bästa pappan jag kan tänka mig. Han finns för mig oavsett, kravlöst, villkorslöst, han funkar med Tobbe & mina svärföräldrar, mina barn älskar sin morfar & de hoppar & klappar händerna av glädje när morfar ska komma & speciellt när han ska sova över. T.o.m Liam ;) Jag har en pappa & det är min Bronner-pappa. Han fick mig att förstå att jag är betydelsefull. Han lämnade aldrig mig, han slogs för mig, han frågade hur jag mådde & han köpte Geisha för han visste att jag älskade det. Han såg även igenom mig, visste när jag ljög & köpte inte alltid mina lögner som de andra som 'brydde sig' om mig.




Hen ?

Skrivet 2012-03-30 klockan 20:26:00
Anonym;
Vad tänker du om det här med "hen-idéen" ?



Äntligen finns ett ord i talspråk för det skrivna 'ordet' "h*n"! Ett ord som går att uttala, för hur uttalas "h*n"? Hen är ju i princip h*n, kortfattat så en ska veta vad det 'betyder' & vad det är till för. Många hen-motståndare kan skriva h*n men blir helt galna av 'hen'.

Hen ska alltså inte radera hon & hon, hen ska inte göra någon könslös, hen gör inte så våra könsorgan skrumpnar bort eller så att vi blir förvirrade om vad vi har för könsorgan.

Fattar inte hur folk kan tycka att hen är FÖRVIRRANDE? Snacka om att dumförklara sig själv..

Så, det är vad jag tycker & tänker. Jag vet att många säger att det är ett onödigt ord, men jag läser det väldigt ofta. Jag hör det dock inte ur talande munnar lika ofta & det är inget ord någon är tvingad att använda, en del säger hellre han/hon, den/personen/barnet/osv. Det gör alla som de vill.








Hygien.

Skrivet 2012-02-09 klockan 20:16:52
En sak jag har tänkt på är det här med hygien. Hur ser du på det? Feministiskt sett. Man duger bra som man är och personligheten och individen är viktig. Men, hur viktigt är det att hålla sig ren, rena kläder...?

Ingen aning. Tvättar man sig inte blir man sjuk? Eller är det bra för immunförsvaret? Hur andra sköter sin kroppshygien är upp till dem. Jag tror att man tvättar sig för mycket & för ofta idag. Själv så tvättar jag kroppen varannan/var tredje dag & håret 1-2 ggr/vecka. Barnen badar & duschar oftare än vad jag gör.

Jag tycker inte om att lukta illa men jag använder samma kläder flera ggr, dock inte strumpor & trosor. Jag använder inte parfym men deo. Tvättar håret med balsam & ack, kroppen med duschcreme men ska sno Fias recept på honung & socker eller vad det nu var ;)

Men, händerna tvättar jag väldigt ofta. Jämt. Jag använder inte ringar & jag klipper ofta korta naglar just för bakterier.

Hur man sköter sin egen hygien tycker jag man får bestämma individuellt.








Svar till S;

Skrivet 2011-12-13 klockan 23:02:07
Jag "stöttar" dig i din syn på uppfostran och genus grejen, vi alla är grymt olika.. En fråga jag har undrat med alla dessa genus-föräldrar, hur kommer ni tackla en eventuell mobbning eller utanförskap när de blir äldre?? För barn är grymt elaka och många föräldrar är inte kloka nog att lära sina barn att det endast är insidan som räknas..

Hej S! Jag hoppas & vill tro att fler föräldrar & vuxna lär sig om & vill förstå genus, vad det handlar om. Det handlar inte om att 'byta' kön eller göra sitt barn till någon den inte är. Det handlar om att tillåta alla barn leka med vad den vill, klä sig hur den vill utan att man ska säga något i stil med att den inte är en 'riktig' pojke/flicka. Bemöt barnet utifrån vem den är istället för vilket kön den har. Många bemöter pojke på ett sätt & flickor på ett annat.

Jag är väldigt öppen med mina barn, jag försöker verkligen att inte ge dem en massa fördomar & lära dem att ett visst utseende eller stil är 'fel'. För det är det inte. Jag tror inte på att barn är elaka; de får fördomar hemifrån, från andra vuxna, filmer osv som de tar med sig. Jag tror på att barn är nyfikna & vi vuxna får försöka ge dem en neutral syn.

Som jag själv tex, jag har många örhängen & piercingar. Jag har mött många barn under alla dessa år. Det finns tre olika bemötanden; det ena är nyfiket "åhh, vad många örhängen! Får jag räkna? Gjorde det ont?" det andra är oförskämt "Varför har du så många örhängen & smycken, tror du att du är snygg eller?" & det tredje är att de tittar men vågar inte fråga.

Jag är inte rädd att mina barn ska mobbas, för om de skulle peka, viska eller säga att någon ser konstig ut så skulle jag svara högt att man får se ut som man vill. Och fråga dem vad som är konstigt. Det har inte hänt, vad jag kan komma på nu när jag tänker efter. Men vi pratar ofta om att en del vill göra så, för det känns bäst för den, en del tycker om det här & andra är så här. Alla är olika & om jag kan ge mina barn det så hoppas jag att andra barn kan ta efter.

Liam sa till mig höromdagen "Mamma, det är inte bara du som säger att man får vara som man vill & att alla är olika! Det är många som säger det." Det är ju jättebra för då hör barnen det från andra också & inte bara från mig.

Det är inget fel att tycka om något 'annorlunda' som sticker ut, eller som inte passar in för vad som förväntas. Det är fel att mobbas, retas, behandla andra illa & jag kommer aldrig någonsin säga "Den får skylla sig själv att den tycker/ser ut så här!" för då uppmuntrar jag dåligt beteende hos mina barn. Vi är flockdjur & anpassar oss, det är jag medveten om, men blir man illa behandlad för man inte är 'som man ska' så kan man hitta bättre sällskap. Jag vill göra mina barn starka i den de är, för de kommer vara fem olika personligheter.



Åh, jag bara babblar :) Jag lär mig varje dag, om mig själv, barnen, mig & Tobbe, om mina vänner & allt. Jag vill dela med mig, tankar & känslor..Och jag vill det bästa för mina barn så att de växer upp trygga i sig själv med bra självkänsla. Magkänslan brukar ofta vara den rätta, känns det bra för dig så är det det rätta för dig. Att andra inte håller med mig eller vill förstå genustänket förstår jag, men det kan vara mycket felaktig information eller att man inte vill förstå. Det ska vara som det är.

Här är en superbra blogg om föräldrar om barn; Petra Krantz Lindgren & en annan om feminsm & genus; Lady Dahmer. Mina bloggbiblar.








Frågor & svar.

Skrivet 2011-11-16 klockan 10:53:00
~ Det du berättar om din mamma och din uppväxt låter jättejobbigt, och svårt, och du verkar väldigt stark som tagit den väg du tagit och blivit den du är! Du har berättat om mögligt bröd, att hon inte verkade tycka värst vidare om dig, osv, så det jag nu undrar över är det här med ridskolan, gav hon dig det? jag har ju själv ridit och vet att det inte bara kostar massa pengar, utan massa tid i stallet med....

Svar; Hon gjorde ju inte det för min skull, utan för sin egen. "Titta vilken duktig mamma jag är som låter mitt barn rida på riskola!" jag red nog 9 lektioner & hade en teori. Hon frågade aldrig hur det gick, om jag haft kul eller något alls. Hon berättade aldrig för sina vänner att jag red där, hur jag trivdes eller om jag ens lärde mig något utan bara att hon var så bra som la ut pengar för detta.
Direkt på fredagarna efter skolan fick jag springa hem, panikbyta kläder för att hinna med bussen till stallet & efteråt skulle jag hem snabbt. Det var ju fredag så hon skulle ju ut & jag fick sen vara barnvakt åt min lillebror Erik. Ingen lagad mat eller något. Jag kunde få en hundring för barnvaktandet, ibland fanns det chips & dricka.

~ och sen undrar jag en till sak.. din mamma, under din uppväxt, slog hon dig?

Svar; Jadå, det gjorde hon. De gånger hon tappade kontrollen eller när jag blev för passiv i hennes kränkningar & hon märkte att hennes ordmisshandel inte bet på mig så kunde hon brotta ner mig. Slå mig. Hon har kastat hammare efter mig men den kom på ytterdörren, en gång klippte hon av mitt hår mitt på huvudet för att jag inte löd henne, hon har kastat kaffe på mig, koppar & andra saker. Minns fortfarande den brännande känslan av hur det sen svalnar, man känner inget. Det var ganska skönt när hon slog för då slapp jag höra hur värdelös, dålig, äcklig & onödig jag var.

Det var nog henne det var fel på. Jag var ju hennes barn.

~ kanske lite konstiga frågor, men brukar följa din blogg, och när man läst ett tag så är det väl såna här frågor man kommer på.

Svar; Nej, det är inga konstiga frågor tycker jag. Jag är väldigt öppen om hur det var, att leva sådär. Det hjälper mig att släppa det. Varje dag vara rädd, hur är mamma idag? Det blev en sorts överlevnadsgrej att syna henne & hennes humör för hur jag skulle vara emot henne. Idag var hon arg/på dåligt humör så då får jag inte vara glad & tvärtom. Ibland kunde hon tvinga mig att vara glad när jag var nere eller sjuk för annars förstörde jag hennes dag.

Det är så sjukt. Jag var den där lilla Jenny, mina minnen är sånt som hänt på riktigt & det sjukaste är när andra utifrån såg saker & berättar vad de såg. Jag var konstig & rädd som liten. Ibland är jag tacksam min mamma, för jag kan använda så mycket & veta att det där är fel. Så ska jag inte göra. Jag minns fortfarande hur det känns. Ingen har någonsin fått mig att känna som hon gjorde, fått mig att må så dåligt. Att vakna varje dag & tänka "Varför lever jag egentligen?" & några har frågat vad jag menar med att mitt liv började när Liam kom till mig. Det kanske inte är så svårt att förstå. Jag vaknar aldrig längre & undrar varför jag lever & finns. Jag känner så mycket känslor ibland att jag blir överväldigad.

Idag kan jag gråta utan att skämmas. Det gjorde jag aldrig som liten för då visste mamma att hon lyckats trycka ner mig & då var hon nöjd. Mina barn har sett mig gråta. De får gråta. Jag har aldrig sett min mamma gråta vad jag minns.

Som jag alltid säger, ni får fråga vad ni vill.








Frågor.

Skrivet 2011-11-02 klockan 09:23:00
Hej!
Har lite spontana frågor bara :)

1. Av vilken anledning har du så många piercingar?

Svar; Jag tycker att det är snyggt & sen gillar jag känslan. Jag har haft en del som jag tagit ur nu. Den enda jag känt tvekan inför att göra var medusan, som sitter i snorrännan, eftersom den skulle synas så mycket.

2. Varför valde du att tatuera in "korv" i svanken?

Svar;
Jag tycker att det ordet är roligt. Jag använder Korv till mycket. Ett favoritord bara & jag fick ett ryck, bokade tid & gjorde en i svanken. Har funderingar på att göra en till, fast en korvbild.

3. Är du nöjd med din vikt och din längd?

Svar;
Jag är 158cm & väger i vanliga fall runt 46kg, ser inget konstigt med det. Innan jag fick barn vägde jag runt 50kg. Har inga problem med min kropp alls längre. Rumpkomplexet har jag kommit över. Jag är jämfört mot många andra kort, men jag skulle inte vilja vara en centimeter längre. 

4. Vad tycker du om att sola toppless offentligt?

Svar;
Jag skulle inte göra det men ser inga problem med att andra gör det.

5. Vem av barnen är mest lik dig till sättet?

Svar;
Liam tror jag.

6. Har ni några husdjur/är du djurvän?

Svar;
Nej, både jag & Tobbe är uppväxta med djur & vi har haft katter, marsvin & en degus (inte samtidigt) men vi tappade snabbt intresset. Barnen likaså. När vi flyttar till hus har vi tänkt skaffa hundar. Jag vill ha en dobbermann & Tobbe vill ha en golden retriver.

7. Hur stor lägenhet har ni?

Svar;
Vi har en stor 4:a.

8. Hur ofta pussas & kramas du & Tobbe?

Svar;
Vi kramas flera gånger om dagen. Vi är inte så pussiga ;)

9. Vad är din bästa vs sämsta egenskap?

Svar;
Min bästa egenskap är nog att jag har mycket tålamod. Och att jag funderar mycket. Jag är ganska snäll & tycker om att ha roligt. Min sämsta egenskap är nog att jag har mycket drag från min sjuka mamma. Men jag är medveten om det & jobbar med mig själv så jag funkar som en vanlig människa, pratar mycket med barnen om jag säger eller gör något tokigt.
Någon vän som tycker något annat, eller att det inte alls stämmer in? Jag känner ju inte mig själv på samma sätt som andra som ser mig ;)

10. Om din mamma skriver du ju ibland, men har aldrig sett ngt om din biologiska pappa, why?

Svar;
Jag har ingen kontakt med min biologiska pappa. Från att jag var 3 år till jag var 13 så träffade jag han inget alls, sen var vi iväg på semester en sommar & jag fortsatte ha kontakt med min ena syster. Jag är inte arg på han för att han inte finns i mitt liv, jag ser ju att han är en jättebra pappa åt mina systrar, han finns för dem som en pappa ska. Det gör mig glad.
Vi känner ju inte varandra & det har gått så lång tid. Även om jag kanske har en plats i hans hjärta så förstår jag att det kan vara jobbigt att ta kontakt. Jag har ju min egenadopterade pappa som är mitt allt & jag kan inte tänka mig en bättre pappa.








Anonym, såklart ;)

Skrivet 2011-10-30 klockan 22:00:21
"Någon borde kanske informera er om preventivmedel, eller är maken din ngn jävla avelshingst? Han ville ju inte ha fler barn. Stackars marlon som hamnar längre och längre bort! När ska hans behov tillgodo ses? Snacka om att vara ego"

Jag tänkte svara på den här kommentaren, eftersom jag tror många av er tänker såhär i smyg men inte vågar säga det rakt ut.

- Vi är väl informerade om vad preventivmedel är för något. Ett barn ville komma till oss trots att vi bestämt att inte ha fler.

- Och Tobbe är min avelshingst, det är han väl medveten om. Alla i våran umgängeskrets också. Det har jag aldrig försökt dölja. Precis innan vi fick veta att vi skulle ha en till så sa han faktiskt att han ville ha en till.

- Det märks att du tror jag funkar som du; Skiter i mina stora barn för ett nytt, litet. Den där onödiga kommentaren säger mer om dig själv som person/förälder än om mig som förälder. Det är tråkigt att du (och många andra säkert också) har uppfattat mig som att jag skulle sätta Marlon & hans behov åt sidan för ett nytt barn, för det är så du funkar? Kanske har du sett många föräldrar som sätter sina barn åt sidan när ett nytt kommer, vad vet jag. Eller är det ilska, avundsjuka & annat som väller över?

- Vem har slagits för att få folk att förstå & öppna ögonen att något är "fel", annorlunda med Marlon? Vem tog tag i att en utredning gjordes, ringde alla samtal & bokade alla möten - för att BUP, läkare osv skulle ta min oro på allvar? Vem fortsatte trots allas "Det är inget fel på honom!" & när alla viftade undan det? Vem försökte lista ut hur vi ska handskas med han i olika situationer? Vem försöker fortfarande idag förstå sig på hur man ska nå honom? Vem försöker fortfarande idag försöka förstå hur vardagen blir enklare för honom? Jag. Och hans pappa.

Om du sett mig med mina barn, vilket jag vet att du inte gjort så borde du förstå att jag inte är så. Jag ser mina barn för vilka de är, för hur olika de är, för hur olika de funkar & för vilka olika behov de har. Sen har ju mina barn en pappa också, som jag alltid berättar allt för & som ser det jag berättar.








~ Unga mödrar.

Skrivet 2011-09-20 klockan 22:45:41
elin:
Hej Jenny!
OM TVserien eller vad man ska kalla detta program, Unga Mödrar, om det kom till Sverige.. skulle du då ställa upp att vara med?


Öhm..Ja, varför inte? Fast nu tycker jag ju inte att jag är en ung mamma längre, kanske en ung flerbarnsmamma. Sen är det ju så också att om man är med på TV så får man ta mycket skit & det tror jag att jag skulle få göra ;)

Jag är ingen duktig, präktig mamma som orkar vara så ordentlig hela tiden, jag är ganska lat & trivs med att mysa med ungarna eller härja med dem när de inte gör som jag vill. "Vem bryr sig vad mamma säger" & då har de inga öron. Jag kör lite fri fostran & barnen får vara arga eller glada när de känner för det. Jag brukar gapa & hota med att ge bort dem när jag är trött, jag kan varken laga mat eller baka. Och jag härjar jämt på Tobbe att vi ska göra saker på helgerna. Han är gammal & tycker om att mysa runt här hemma när han är ledig.

Jag tjatar & ältar om mina tankar om barnen, hur vi ska göra med dem efter vilka de är, filosoferar mycket, tänker konstigt & högt ibland. Tror faktiskt jag varierar lite med vem jag är från dag till dag, det gör nog alla mer eller mindre.

Men alla är vi olika & jag tror att man kan lära sig något nytt från alla nya människor man möter, pratar med eller ser.

Frågar tillbaka; Skulle ni vilja se mig på TV?








Till Jessica.

Skrivet 2011-07-12 klockan 22:15:32
Varför täcker du över vissa bilder på dina barn, men på andra bilder visar deras ansikten?
Varför kallas du kalsongmorsan?

Svar; Jag vet inte..Mest för det känns olika. Förut märkte jag varenda liten bild som barnen ens var med på men nu..Ja, det känns inte lika farligt. Mitt photoshop är borta, igen. Ja, så det är väl ganska mycket därför också. Jag själv är ju ganska enformig på bilder, blir inge roligt att se mig själv, inlägg efter inlägg med samma minspel, samma allt - bara olika tidpunkter/frisyr/bakrund. Så jag började slänga in lite omärkta bilder på barnen. Osv.

KalsongMorsan är något löjligt jag själv hittade på när jag satt hemma hos mamma, höggravid & Tobbes kalsonger hade jag på mig. Satt vid lunarstorm & skulle byta namn från RedheadJenny till..Hmm..Karlsson = Kalsong..? Höggravid & tjock & hade kalsonger på mig = KalsongMorsan?
En del verkar tro att det kommer från mina tre stora barns underkläder; Snoppmamma = Kalsongmorsa? Men nä, inget sånt. Jag visste ju inte att jag skulle få tre snoppbarn på raken när jag satt där, nybliven 17 åring, höggravid & hade tråkigt när jag skulle komma på ett nytt namn.



Jag hade lite kontakt med er när jag var liten. Jag beundrar dig. Att du har kommit så långt och blivit så smart trots dina förutsättningar.
Du tänker innan du gör. Och vet hur du ska uppfostra dina barn, har planer. Det beundrar jag.
Go jenny.

Jag svarar på det här också. Tack, jag minns dig inte såhär nu. Men jag gör nog det om du påminner mig om något ;) Jag kommer ihåg nästan alla människor jag träffar & har träffat i hela mitt liv.
Jag vet inte vad jag ska säga, jag har inte kontakt med någon alls från "förr", eller om det ens fanns folk som såg hur trasig, vilsen & ensam jag var som liten. (Eller jo, Ubah har några gånger påpekat att hon aaaaldrig trodde att jag skulle vara den jag blivit idag) Det är stora ord, jag blir jätteglad! Jätte, jätteglad. Ja, du ser jag vet inte ens vad jag ska svara på det, jag bara suger åt mig.








Vad tycker Tobbe?

Skrivet 2011-05-01 klockan 19:12:34
Det är alltid kul att få kommentarer, vad det än är & roligast av allt är ju frågor :)

Är nyfiken på om barnens pappa har samma tänk som du, för enligt egen erfarenhet kan killar ofta vara mer skeptiska och tycka "killar ska vara killar och tjejer ska vara tjejer". vet många killar som är överdrivet rädda för just att sina pojkar inte ska uppfattas som "pojkiga". Men hur har pratet varit mellan er föräldrar?

Tobbe är en underbar pappa & man. Han lyssnar på mig, vad jag säger & vi pratar, han ser barnen & han är väldigt neutral. Klart han slänger ur sig fördomar i vardagen utan att tänka sig för. Han var väl lite sådär i början att vafan, måste du bara köpa rosa? Men han förstår. Han vet att jag tycker om att trotsa & retas. Nu bryr han sig inte. Han vet att hans pojkar har snopp & han är inte rädd att någon av dem senare skulle visa sig vara bög, transa eller dragqueen. Han kommer fortfarande älska dem. Det är våra barn. Han vet att de kommer växa upp till underbara människor, vilken väg de än väljer eller var livet för dem.
Han har också sagt att han omedvetet kanske kommer behandla Jolie annorlunda, just för att hon är flicka. Men jag kommer vara där & påminna han om att hon inte är en glasdocka, hon är ingen prinsessa & såna saker.

Jag tror inte att jag skulle kunna tänka mig en bättre pappa åt mina barn. Han är inte rädd för de egenskaper & känslor som kopplas som "feminina".








bronner.net

Skrivet 2010-11-23 klockan 18:29:03
Jenny; Min pappa har en egen hemsida på bronner.net (öppnas i ny ruta). haha..Vad fult, det finns gamla bilder på en 16 årig ovetandes blivande KalsongMorsa där ;)








Hur uppfattar du mig?

Skrivet 2010-11-10 klockan 20:38:42
Det har jag funderat på. Jag själv känner mig ganska schizofren. Vissa dagar är si & andra så. Jag vet ju inte själv hur eller vad jag ger för bild av mig själv & vem jag är i bloggen. Hur uppfattar du mig? Vad har du för bild av vem jag är & funkar? Lat, egoistisk, konstig, fräsig, luktar illa under armen? Vad tänker du när du ser att jag uppdaterat? Något någon tänker på, en fråga kanske?
Det vore väldigt intressant att få läsa. Som jag skrivit förr så vet jag iaf att Lisa, som känner mig & vet vem jag är, ser mig framför sig i allt jag skriver.



Det är inte bara barnen som är svullna när de är nyvakna. Fast jag är inte lika söt & gosig som de är ♥








En pappa.

Skrivet 2010-09-04 klockan 16:08:03
Hej,

jag undrar lite om du har kontakt med din mamma eller din pappa? Jag blir lite förvirrad när du berättar om din pappa. Sett några inlägg där du beskrev honom som frånvarande och inte intresserad. Medan det finns några andra inlägg där du beskriver honom som världens bästa pappa?

Kram


- Jo, jag har en bio pappa som jag inte har kontakt med. Sen har jag en pappa jag själv adopterat. När jag var 15 år träffade jag min Bronner-pappa. Han är från början min kompis Lisas mammas kompis sen hundra år tillbaka.
Det hela började med att vi skickade mejl till varandra på Lunarstorm. Sen skulle Lisa en dag till hans jobb för att låna datan så jag hängde på. Lisa fick annat att göra så jag åkte med själv. Jag & Bronner kom så bra överrens, vi åkte ofta till hans jobb & satt där med varsin data & varsin tallrik från korvkiosken.
Han blev som en pappa för mig. Tror han var runt 40 när jag var i 15 års åldern. Han brydde sig om mig & ifrågasatte saker han tyckte var konstiga, jag rymde hemifrån & fick bo hos han, han har varit med under hela min "resa" från första gången jag pratade med Tobbe, till jag blev gravid, Tobbe lämnade mig & hela faderullan. Nu finns han i barnens liv som deras morfar.

Jag kan inte tänka mig en bättre pappa, även fast han kom i mina jobbigaste år när jag var som jobbigast & var förjävlig. Nu inser jag vilken tur jag hade, då tog jag honom för givet & tänkte precis som med alla andra "Han kommer försvinna för han bryr sig inte om mig på riktigt" Och när han aldrig försvann så började jag förstå att jag skulle vara rädd om honom, alltså under de här senaste åren. Ingen stallde upp för mig så som han gjorde. När mina barn växer upp hoppas jag att det kommer finnas någon som han i deras liv. Någon som alltid finns oavsett vad, utan villkor eller så, som alltid lyssnar, bryr sig, som de aldrig någonsin behöver vara rädd för - oavsett vad de än hittat på för bus. Hellre det än att de inte vågar ringa någon & något hemskt händer.

Under hela min barndom sökte jag kärlek, det har jag förstått nu. Jag ville så gärna att någon skulle tycka om mig, bry sig & ta hand om mig. Det finns några få människor med kärlek som jag minns från barndomen. När jag kom upp i tonåren fanns min Pappa. Jag önskar att jag hade få ha honom som min pappa långt tidigare. Att han var min riktiga pappa. Det är han ju i mitt hjärta, men att han skulle ha funnits från första början. Vilket lyckligt barn jag skulle vara..

Sist jag träffade min bio pappa var på stan, Liam var någon/några månader gammal. Han var med mina småsyskon, de pratade med mig & han tittade inte ens på mig. När jag frågade om han ville se det lilla barnet, som ju var hans barnbarn kastade han en snabb blick ner i vagnen & sa att jag kunde minsann höra av mig & berätta om vad som händer. Jag försökte, under alla mina rymningsperioder, få kontakt & ville att han skulle bry sig & ta hand om mig. Han tyckte väl att jag utnyttjade honom, men jag ville så gärna ha en pappa. En sån pappa som min syster hade. Och vad var det för fel att jag sökte mig till han när jag inte ville hem? Jag ville ju lära känna han, på riktigt. Jag ville ju att han, som var min riktiga pappa, skulle ta hand om mig.
Men jag kände mig bara dum när jag var där. Ivägen. Han brydde sig inte. Han visade det inte iaf & det kändes som han bara suckade åt mig.

Jag hoppas du & andra som undrat & varit förvirrade förstår lite bättre nu.








Härmapa ;)

Skrivet 2010-05-31 klockan 15:19:12
Jag fick ideen av MansonDust. Som den tjuv jag är ;)

  1. Vad heter du?
  2. Var bor du?
  3. Hur gammal är du?
  4. Hur länge har du läst min blogg?
  5. Hur hittade du hit?
  6. Varför läser du min blogg?
  7. Vad är det bästa & det sämsta med bloggen?
  8. Har du någon fråga som du vill ställa till mig? (Svaren kommer bland era kommentarer till detta inlägg)











Det undrade ju jag också

Skrivet 2010-05-21 klockan 15:22:10
varför planerade ni ett barn till när ni hade det jobbigt? jag vet att det är "ute" med kärnfamilj men man vill väl gärna kunna leva tsm som familj? hoppas du inte tar illa vid Jenny, jag har följt din blogg ganska länge och man bli ju fundersam

En fråga bara: Om ni nu inte haft det så bra på ett tag... VARFÖR skaffar man då en unge till??? Är inte det jävligt onödigt?? Kanske därför han stack!!?? Stoppa tillbaka staven!!!!

Svar: Jag visste inte att han inte älskade mig längre. Det var ju han som stod utanför med Marlon & Leon när jag var inne på mvc & tog ur staven. Jag hade ingen aning om att han under en längre tid inte känt något, för han pratade inte med mig. Han älskade mig alltså inte när han gjorde mig gravid. Han levde som allt var som vanligt.
Barnet planerade vi att skaffa, tillsammans. Det bestämde vi i höstas. Han sa till mig "När Leon blir 2 år"

Barnet är för mig så himla efterlängtat & kommer bli älskad. Av oss alla.

Tobbe fick mig att tro att det faktiskt fanns evig kärlek. Han fick mig att tro att vi skulle leva tillsammans resten av livet. Han fick mig att lova att vi skulle förevigt älska varandra, och om jag kände annorlunda skulle jag tala om det. För då skulle vi kunna göra något & rädda det. Själv lovade han mig inte detsamma.

Jag visste alltså inte om det. Men nu vet jag.

Om vi nu inte haft det så bra på ett tag. Han ville ju inte tala med mig. Det som gjorde mig mest ont var att han alltid, alltså under hela vårat förhållande - alltid sett mer fram emot att umgås med sina vänner & utanför familjen än att hitta på saker med oss. Och att han inte pratat med mig om hur han känt. Stängt in sig i sig själv, stängt mig ute. Utan att visa något utåt.

Men nu är det så här. Jag förstår att ni undrar, för det gjorde jag också. Nu skiter jag i det & tänker framåt. Framtiden ser ljus ut. All min energi lägger jag nu på barnen, hur jag ska klara ekonomin själv & allt annat praktiskt. Barnen kommer att ha en bra pappa som nu kommer ta tillvara på dem, tiden med dem & han kommer hitta på saker med dem.

Alla mina vänner omkring står som frågetecken & undrar om allt är ett enda stort skämt. Ingen har märkt något, ingen. Han har ju pratat om hus & bröllop, framtid & allt framför dem. Han hade pratat med en nära vän till mig om frieri & att denne skulle vara tyst.

Egentligen förändras inget. Allt kommer vara som vanligt, bara det att mamma & pappa inte älskar varandra längre & inte bor ihop.








..?

Skrivet 2009-11-18 klockan 00:03:03
Vad tusan är det för konstigt jag bloggar om eftersom folk sökt; "du får kissa i trosorna", "tarzan vill ha körv" & "blöja i skolan" och sedan hamnat här? Öhh, alltså..jag är ju bara en mamma som vardagsbloggar. (Men hallå, jag är inte dödsallvarlig, jäkla torrbollar!)

Hur hittade du hit? Nyfiken som jag är, igen ;)

Tidigare inlägg
RSS 2.0