Startsida | Varför Korv? | Bloglovin' | Twitter | Facebook | Bloggdesign

31 veckor.

Skrivet 2016-05-05 klockan 09:48:37



Igår besökte jag barnmorskan. Vi skulle egentligen prata mer inför förlossningen runt vecka 37 eller så, men när hon frågade om jag undrade över något så kunde jag inte hålla mig. Jag sa att jag är orolig att bli överkörd och inte lyssnad på att jag nästan funderar på att strunta i att ens ta mig in. Då förstod hon att jag menade allvar. 
När jag kommer in är det dags. För mig är det onödigt att ligga där inne helt i onödan med folk som ska känna, klämma och inte ha tid. De tre senaste gångerna har jag väntat in i det sista och jag gick in med krystvärkar när Jolie skulle födas. 

Så mina krav är (om okomplicerad förlossning); bebisen ska upp till mig direkt, så det ska inte skakas eller ruskas. Inga kanyler i handen för "säkerhetsskull". Inget spräcka hål på hinnor. Jag föder i den ställningen som känns bäst för mig, inte för barnmorskan. Jag känner om något är fel. Inte röra navelsträngen, inget klampa, inga prover och inget trycka på magen. Moderkakan ska lossna själv och absolut ingen livmodersammandragande spruta. Om moderkakan inte kommit ut efter ca en timma är det okej att känna. När navelsträngen är vit och tömd är det okej att klippa. Inget k-vitamin. 

En helt naturlig förlossning med andra ord. Jag vill inte att någon ska bete sig som att det är en operation, det är en naturlig händelse och min kropp vet precis vad den gör och när den ska utsöndra sina naturliga hormoner. Som jag skrev så känner jag om något är fel. Min barnmorska sa att hon kan vara en riktig satkärring när det gäller hennes gravida mammor så det känns skönt. Jag gillar satkärringar. 



Bebisen ligger med huvudet ner, rumpan upp mot vänstra revbenen och knäna mot högra revbenen/i mitten under bröstkorgen. Alla barnen har legat så, barnmorskan sa att bebisarna nog gillar den ställningen i min mage. Allt har tryckts upp så det är inte konstigt att jag har sånt tryck mot revbenen. Förstår inte att det får plats en bebis där inne. 

Så nu är det bara två månader kvar. Helt galet. Tiden går för fort! Tror jag hade sju veckor kvar bara att jobba. Det är ju ingenting! 

Efter tre år.

Skrivet 2016-05-03 klockan 20:48:26



Nu äntligen efter tre jävla år har väntan tagit slut. Så här skrev jag på Facebook den 14 april; 
"Efter flera års väntan, frustration över att stå hjälplösa för ingen hjälp finns att få, inga svar någonstans och ett evigt pusslande med att få vardagen att fungera och egenpåhittade lösningar har vi idag äntligen fått svar. 
Marlon har atypisk autism med selektiv mutism. Det betyder att vi äntligen, äntligen kan få hjälp. Snacka om att vi gråtit, vilken lättnad. Ett svar. Det finns hjälp." 

För mig var det ett självklart svar på våran son. Men att få det bekräftat och äntligen veta att vi äntligen får hjälp, KAN få hjälp, är helt fantastiskt. 



Vi fick hem jättebra papper som barnen kan läsa, de är framtagna utifrån Marlons egna svårigheter och vad han har lätt för. Samt att vem som helst kan ha autism. Det bästa med Marlon är nog att han inte kan ljuga. Han är så ordningsam och ordentlig, otroligt pålitlig. Älskade barn, du är så stor och fin. Våran rikedom! 



RSS 2.0