Startsida | Varför Korv? | Bloglovin' | Twitter | Facebook | Bloggdesign

Midsommardagen, 25 juni 2016.

Skrivet 2016-06-26 klockan 11:45:07

Jag vaknade strax innan 08 och Tobbe frågar "Ska du föda idag?" Nej, svarar jag. Han har varje morgon sen ca 37 fulla veckor frågat det. Kände varken molande värk, värkar eller att slemproppen lossnat som det brukar starta. Strax efter 08 börjar jag få värkar. Börjar klocka dem ca 8.20 och de är regelbundna med ca 5 min mellan. Eftersom jag haft så otroligt mycket förvärkar hela veckan, varje kväll var jag orolig att jag inte skulle fatta när det var dags på riktigt. Men nu visste jag. Tobbe pratar med mig och jag bara tittar på han utan att svara, leendes..då fattar han att det är dags.



Vi berättar för barnen att deras syskon är på väg och att de ska åka till farmor och farfar. Marlon blir jättearg för det sa vi inte igår 😉 Så Tobbe och barnen äter frukost medan jag försöker sova. Meddelar de jag kommer ihåg att det har dragit igång. Tobbe kör iväg barnen vid 11 tiden. När han kommer hem försöker vi titta på serier och äta glass men det går sådär. Värkarna kommer med 2-3 minuter mellan, Tobbe märker att det börjar bli bråttom men jag försöker vara lugn och förlossningen vill att vi kommer in. Jag brukar ju gå en hel dag med värkar innan vi tar oss in, men jag känner ändå nånstans att det kommer gå fort. Barnens faster är på väg från Sthlm så vi möter upp henne här utanför och går tillsammans till förlossningen. Skrattar lite för här fick vi tillsammans för 5,5 år sedan och jag skvätte vatten på vägen 😅

Tobbe hade pratat med förlossningen två gånger, en gång på morgonen och innan vi gick in. Han ville vara säker på att vi fick plats och att de läst förlossningsbrevet eftersom han vet att en del saker är oerhört viktiga för mig. Klockan 12.43 kliver vi innanför dörrarna och får ett rum. Tar tempen på mig, mäter blodtryck och börjar med CTG kurva. Vi pratar om infarter och syntocinon som jag inte vill ha, de lyssnar men vill ändå försäkra sig om att jag är medveten och meddelar att de har dragit upp en spruta - utifall. "Vi tar det då om det behövs" svarade jag.

Barnmorskan jag fick är otroligt lugn, jag känner att hon ger mig fullt förtroende för min kropp. "Om du känner att bebisen kommer så kommer den, då ringer du bara på oss." Ingen stress alls med någonting.

Ca 13.30 kollar barnmorskan efter att jag frågat några gånger, jag är öppen nästan 6 cm. Jag trodde det var mer, det kändes som det. Barnmorskan säger att det är tjocka hinnor och det är det jag känner när det trycker ner, huvudet är lågt. Hon och Tobbe pratar en del. "Är hon alltid så här lugn när ni är inne på förlossningen?" och förundras över att jag är med och samtalar i de högsta värktopparna. Strax innan 14 är det barnmorskebyte, jag ligger på sidan i sängen och pratar med folket jag har med mig för jag är så trött. Känner mig kissnödig men vågar inte gå på toa, då trycker det på. Yttre vattenhinnan spricker och barnets huvud åker ner. Hela kroppen tar i och jag lyckas få ur mig "vattnet går!"

Barnmorskorna försöker presentera sig men jag hör ingenting för jag ligger på mitt hörande öra, försöker ta mig upp men jag är så tung. Får hjälp att ta mig upp på knän. Känner att det trycker på och känner mig för första gången rädd. 'The ring of fire' är nära. Hör inte riktigt vad de säger men jag hörde att barnet föds i hinnan, har mycket hår, jag hör hur de säger åt mig att andas, "känn nu, Jenny!" Jag tar ner handen för att känna och känner en vattenbubbla, fan vilket mjukt och bubbligt huvud? Jag kände närmre och där under vattenbubblan var huvudet. När största delen av huvudet var på väg ut kom smärtan. När axeln kom ut sprack hinnan och vattnet gick under mig. "Inget könssnack! Jenny vill titta själv!" De pratade med mig hela tiden och när barnet kom ut stöttade de och ledde fram barnet så jag själv fick ta emot och ta upp bebisen i min famn.

Jag satte mig på knän med bebisen i famnen. Helt perfekt. Så vacker. Jag vände mig emot Tobbe och frågade om vi skulle titta vilket kön det var, vi hade gissat rätt.

Satt jag på navelsträngen? Nej, jag klämde inget. Ingen fara. Jag la mig ner i sängen med bebisen på bröstet och de tänkte 'mjölka' navelsträngen och sen lirka ut moderkakan men jag sa att jag ville föda ut den själv när den släppt. Navelsträngen ska klippas efter moderkakan är ute, de lyssnar och väntar. Rör varken mig eller barnet mer än nödvändigt och är otroligt lyhörda. Vi började amma och jag kände direkt hur livmodern jobbade, satte mig på knä igen med bebisen i famnen.

Efter en stund känner jag att moderkakan är på väg ut. Den glider ut som ingenting ca 14.50, är stor, fin och helt intakt. Barnmorskan hjälper oss att torka av den, tittar på hinnorna och vänder den fina sidan uppåt. Vi tar en perfekt bild och Tobbe klipper en vit, blodtömd navelsträng med tre perfekta blodkärl.

Det här var våran drömförlossning. Jag hade världens bästa, mest lyhörda och underbara barnmorskor som gjorde allt för oss. Vi tackade dem oerhört mycket för deras lugn, att de lyssnat och hjälpt oss att få den bästa upplevelsen. De tackade oss för att ha fått varit med om en sån speciell och fin förlossning, detta kommer de leva på hela sommaren sa de. Efteråt fick vi veta att de var barnmorskor från Karlskoga. Inte undra på att de var så fina.

Ymer Hilding Viking föddes i vecka 38+6 klockan 14.04. Han var 50 cm lång och vägde 3475 gram.


RSS 2.0