Startsida | Varför Korv? | Bloglovin' | Twitter | Facebook | Bloggdesign

Ahhhh! :@

Skrivet 2015-06-08 klockan 06:52:49
Nu är jag redigt förbannad. 

Jag är väldigt mån om mina barn, ni som följt mig vet vilken ångest jag har att lämna bort dem och hur vi pusslat med jobb och barnvakt för att slippa ha barnen för tidigt på förskola. Jag känner i hela mig hur fel det är att lämna mina juveler ensamma i en stor barngrupp där de ska 'lära sig socialt samspel' och lära sig vara en del av mängden. Hårt och rått, enligt min mening. Ingen trygg famn eller någon som kan ta emot en direkt när en behöver någon. 
Jag tror inte på ensam tidigt är stark. Jag tror på nära anknytning länge ger trygga, starka barn. 




Vi har fem barn. Av dem fem har en varit annorlunda i sin spädbarnstid, Jolie. Hon har inte velat vara nära eller high need baby som de andra fyra. Marlon 'släppte' mig när han var ca 1-1,5 år och de andra strax innan 3 år. Alla utom Jolie har bott på mig och trott att de ska dö bara jag lagt ner dem för att klä på mig, suttit på toaletten, sätta på kaffe, ja allt som inneburit att jag behövt lägga ifrån dem mer än 5 sekunder. Alla fyra är trygga i sig själva medan Jolie är väldigt ..vet inte hur jag ska förklara.. Vill inte vara ensam, blir ängslig och försiktig, typ. 

Jag känner att Jolie tar igen det hon struntade i som liten. Närheten och vara nära hela tiden. 

När farfar sa upp sig som barnvakt hade jag inget annat val än att söka dagmamma till Varya. Då skulle hon få vara i en liten grupp hos en person jag verkligen, verkligen litar på. Som är BRA. Men när de blandade grupperna med hörande (syskon, koda) med de hörselskadade på förskolan såg jag barnens chans att få vara tillsammans. Så Varya sattes på Jolies avdelning med sin syster. 

Mellan Marlon och Leon är det knappt 2 års mellanrum men de två har aldrig fungerat på samma sätt som Jolie och Varya. Mellan dem är det 15 månader, de hör ihop och ska vara tillsammans så mycket det går. Allt det där om att barn ska vara ensamma tidigt, ta sin plats i gruppen, växa självständigt med stora grupper osv..det skiter jag i. Jag tror att var och en av oss växer och blir stark i sig själv genom att ha andra nära. Jag tror att trygghet stärker oss. 




Marlon gick ett år på förskola när han var 2 år, sen var han hemma tills han blev 5 år. Förskolan skulle aldrig kunnat ge honom det han behövde för att bli trygg i sig själv innan skolan. Leon var henna tills han var 3,5 år. Samma där. Leon är väldigt mammig men han tror på sig själv och har fått mycket bra verktyg och självtillit, fått mycket närhet och en bra grund för att kunna släppas iväg. Jag litar på Marlon och Leon och de har väldigt stor självkänsla att kunna säga Nej, när något känns fel. Samma med Liam. 

Ahh, Liam..Jag fick så mycket klag och gnäll när han var liten för jag gav han det han behövde. "Du kommer få bära på han tills han blir 8 år! Han kommer inte kunna sova borta när han är van att sova med dig!" (Han sov hos mig tills han var 7 år) Typ såna saker. Idag är han 12 år och jag ser han knappt. 

Var jag ville komma med allt babbel är att jag såg igår på informationspappren att Jolie och Varya ska gå på skilda avdelningar på nya förskolan. Ensamma. Varsin stor grupp. Ensamma. Fattar ni? Mina barn är inte 'några' ungar, de är MINA barn och jag vet vad som är bäst. De är små och efter förskolan kommer de ändå gå i helt olika skolor. Så de ska fan vara tillsammans så länge det går eller tills de själva säger annat! 






Till andra som tar åt sig, jag har aldrig pratat om andras situationer eller andras val. Jag berättar utifrån mig själv och våra barn, punkt slut. 



Marlon har fyllt nio år!

Skrivet 2015-06-06 klockan 23:40:35




På tal om annat så fyllde våran Marlon hela NIO år i torsdags! Hur fasiken gick det till?! 

Vi firade honom här hemma med önskemat och prinsesstårta. Sen gick vi upp på stan där det var marknad. 


Han kände sig stressad över att han inte visse vad han önskade sig och bad om några fler dagar att tänka. Inga problem. Med Marlon är det mesta väldigt speciellt, ibland vet vi inte alls hur vi ska göra haha :) Men så kom han på igår, tror jag, att han önskade att få klippa sig och så ville han ha en mobil. 


Sen ville han inte ha något annat. Men släktingar har gett honom pengar så han kan handla något när han kommer på om han vill köpa något han behöver. 


Leon klippte sig ikväll när Marlon var ute och lekte. Han blev så nöjd! Förra gången jag klippte av håret blev han så arg för det blev fult. Jag fattade inget, men sen kom vi på att den frisyren vi tittade på var i lite annan hårfärg och hårtyp än hans egen. Så ikväll pratade vi och sa att det kanske inte blir exakt samma, för de har använt vax, det är lite annan färg på hens hår osv. Men han blev så nöjd och det är skönt! 


Även Marlon klippte av sig kalufsen! Wow, han klarade att låta mig raka runt om, att jag drog i håret och sånt. Inga problem! Han ville dock ha kontroll och se hur det såg ut hela tiden och när vi var klara var han så nöjd och log hela tiden "Jag älskar det här!!" och klappade på sitt hår. Ska ha det i åtanke nästa gång så han inte får en chock varje gång han klipper sig. Typ en gång om året. Jag fick tom en kram av han..snyft :'( 

Nu är barnskaran färdigkalasade för detta år! 

Teckenspråket för oss.

Skrivet 2015-06-05 klockan 00:46:08
Vi har en ärftligt hörselskada i släkten, från min morfar. Min mamma är nästan döv men använder hörapparater, lever med hörande och pratar. Hon kan en del tecken så när jag var liten försökte hon lära mig men jag var inte intresserad. Jag hade ju inga döva kompisar eller någon teckenspråkig omkring mig. Med tiden tappade hon det eftersom hon inte använde det i vardagen. Jag är uppvuxen med att om jag ropade på mamma kom hon aldrig så jag visste ju att jag alltid skulle komma till henne för att prata. När jag var hos kompisar och de pratade med sina föräldrar eller syskon genom att ropa genom flera väggar fattade jag aldrig hur det var möjligt. 

När jag gick i sexan och sjuan märkte lärarna att jag inte hängde med. De trodde jag inte lyssnade, att jag var ointresserad och sånt. På sommarlovet till åttan gjorde jag hörseltest som visade att jag behövde hörapparater. Jag försökte vänja mig vid dem, alla nya och höga ljud. De jag hade var av den gamla sorten som inte kunde reglera ljudet när det blev för högt så jag fick tinnitus av dem. När jag tog av mig dem tjöt det så fruktansvärt, jag hörde absolut ingenting förutom tjutet! När jag satte på dem hörde jag igen. Det var jobbigt och jag hade ofta ont i huvudet.

 Jag gick i hörande klass och det var jättejobbigt när ingen förstod att jag fick ont i öron och huvud av allt nytt ljud jag skulle vänja mig vid med hörapparater, det var en jobbig och känslig ålder att vara ensam annorlunda, ensam fick jag ha ansvar för att lärare skulle komma ihåg micken som gick till slingan. Ibland hade vi lektioner i andra klassrum och då fick jag alltid sitta främst. Jag struntade till slut i att lyssna eller be lärarna komma ihåg micken. Jag har alltid velat vara min egen. Jenny, ingen skulle kunna sätta mig i ett fack. Men att vara hörselskadad bland hörande var som ..jag var inte en av dem. Det var jobbigt för dem att anpassa sig efter en som inte hörde allt de hörde. 

Jag vet inte om jag sökte eller blev erbjuden plats på Birgittaskolans högstadie. Men jag började där efter jullovet i nian. Alla hörde dåligt eller inte alls. Lärare var döva, hörselskadade och hörande. Jag var en av dem, alla höll koll så jag hängde med när de tecknade eller pratade, de lärde mig teckna och jag fick många kompisar. Ingen tyckte jag var jobbig för jag inte hörde, inga suckar eller "det var inget.". Det var en helt ny och intressant miljö! Det var så himla skönt att slippa anstränga mig så hårt för att hänga med, vi kunde ju teckna. Och det var fantastiskt roligt att lära mig! 



Jag och min man fick tre hörande barn med perfekt hörsel. Sen kom fjärde barnet, Jolie. När hon var drygt 1 år sa de att hon var hörselskadad och jag visste direkt att jag ville ge henne det jag fick, på en gång. Eftersom jag lever i den hörande världen stödtecknar vi mest pga Marlon (storebror) som har selektiv mutism, så vi har inte det naturliga tecknandet. Där, på kattungen, skulle Jolie ha möjlighet att hänga med i allt, lära sig ta kontakt som hörselskadade/döva gör. Med tiden, teckenspråket där och övning hemma började hon teckna när vi inte förstod och vi när hon inte hörde. 

Döva och hörselskadade, mest döva, saknar ju ett fullt fungerande sinne så då tar oftast syn och känsel över så vi lättare ser eller känner när någon pratar. Man har ett annat kroppsspråk och många gånger kan jag fråga folk "Vad sa du?" för de ser ut som de väntar på ett svar, men egentligen kanske de fastnat med blicken eller tittar vad jag gör. Teckenspråkiga personer tar ofta på varandra, klappar/duttar, rycker tag och så där. Kastar saker ibland ;) Hörande personer behöver aldrig utveckla syn och känsel på samma sätt för de har sin hörsel. 


Jag och Jolie i tidningen Nära Barn. 


Varya, Jolies lillasyster, behövde barnomsorg ett år efter att Jolie började på Kattungen och precis då berättade förskolan att de ska blanda de hörande (syskon och koda) med de hörselskadade så då ville jag ha dem tillsammans. Jolie tog snabbt till sig signalerna som de döva pedagogerna använde på henne som att vifta med händerna när jag inte hörde, dutta på mig och förstärka sina ord med tecken. 

De döva fröknarna tryckte på att vi skulle använda mer tecken hemma så vi försökte. I en hörande miljö är det jättesvårt då man lättare tar till talet. Men med tiden tecknade Jolie och Varya mer, de döva fröknarna har många gånger berättat hur de lättare kommunicerar med tecken. Det har gjort det lättare att teckna hemma också. Förskolan kan ge henne den teckenspråkiga miljön jag inte kan fullt ut, jag har knappt inga döva eller hörselskadade vänner med barn som vi umgås med. Att Jolie kan gå på Kattungen ger henne möjlighet att välja, för hon är hörselskadad som sin mamma, sina morbröder och mostrar, sin mormor och gammelmorfar. Hon kan välja om hon vill vara i den teckenspråkiga världen eller den talande världen. Eller både och. Vi ville aldrig ta ifrån henne den möjligheten. 

Att kunna ta till tecken när man inte hör är fantastiskt då det är lättare att slappna av och bara titta på den som tecknar. Man behöver inte anstränga hjärnan för att höra ordentligt. Och jag vet av erfarenhet att teckenspråket måste användas dagligen för att inte tappas bort! Det är jätteviktigt. Använda, teckna, träna! För som sagt, det är enklare att ta till talet när man är i hörande miljö. Det går snabbare liksom. Man är van vid det. 

Nu tvingas vi flytta våra barn till en hörande förskola pga ..en rumpmössa till förskolechef. De här människorna som bestämt och klubbat flytten kommer alltså ta ifrån mitt barn hennes trygga teckenspråksmiljö. De tror att våra barn och våra pedagoger utspridda i stora hörande grupper ska få teckenspråket att flöda bland de hörande barnen inför nästa år då de döva barnen och döva pedagogerna flyttar. Som jag skrev innan så kommer hörande personer aldrig utveckla sina andra sinnen som är nödvändiga för att kompensera hörseln..De kommer tala..

Att välja och få möjlighet.

Skrivet 2015-06-01 klockan 12:07:34
En av förskolechefens anledningar till flytt av våran teckenspråkiga förskola till hörande förskola är "att barnen ska få fler kompisar!" Men..Som jag tex, jag umgås inte med döva och hörselskadade eftersom jag lever i den hörande världen. Alla mina vänner har hörande barn. På förskolan kan mina barn leka och teckna med andra hörselskadade och döva barn, barn och kompisar som bor i andra kommuner. 

Vi valde den här teckenspråkiga förskolan för att Jolie skulle få möjlighet att välja själv. Eftersom Jolie, liksom jag, är hörselskadad kan hon välja vilken grupp hon vill vara i. Vi föräldrar kan inte ge henne det förskolan kan med teckenspråkiga barn. Överallt träffar hon hörande barn som inte tecknar. 

Idag är det informationsmöte på nya förskolan. Ska bli spännande. 

RSS 2.0