Startsida | Varför Korv? | Bloglovin' | Twitter | Facebook | Bloggdesign

Partaj!

Skrivet 2014-03-30 klockan 20:54:36
Jävla skitblogg. Jag har skrivit ett inlägg tre gånger, försökt posta, sparat i utkast osv men det bara försvinner. Skiter i detta snart. 

Igår lämnade vi alla barnen hos farmor och farfar för att kröka loss. 



Vi förfestade hemma hos oss, som vi ju alltid gör. Drack, pratade, blev fulla och drog ut på krogen. 



Dansade hela kvällen på Harrys. Nästa gång går jag till något annat ställe. Vi hamnar alltid där och eftersom jag knappt aldrig går ut känns det bara som samma, samma. Men sällskapet och de jag träffade ute var det inga fel alls på, tvärtom. Bästa gänget! Tack för igår. 

Imorse mådde jag som jag förtjänade, fy fan. Och ont i fötterna hade jag efter kvällen i högklackat och hemgången barfota. Det är gott att kunna göra så här någon gång om året men sen längtade jag ihjäl mig efter barnen så vi åkte och hämtade dem sent på eftermiddagen. Vi gick nämligen upp strax efter kl 13, sommartid. 





Snett hängface.

Skrivet 2014-03-28 klockan 00:13:09
Idag var ju dagen jag väntat på. Att få dra bort tanden! Det gick bra, från att jag klev in och anmälde mig i kassan tills jag stod där igen för att betala så tog det 27 min. 
Jag kände inte ett skit, varken från någon av sprutorna med bedövning, kontrollerna av känsel eller när hon drog ut tanden. På tre ryck var den ute. Tjoff! Detta ska jag garanterat göra om fler gånger! Var mysigt att höra när det knastrade i huvudet av att tanden lossnade och trycket av att något hände där inne. Har ju ytterligare två visdomständer som har tittat fram ;) 



Sen var jag snygg med hängigt, snett ansikte ;) Bedövningen satt i hela högra ansiktets överdel, ända upp till ögat. Kände mig helt trött och groggy där ett bra tag inpå kvällen. 

Jag har haft återkommande mardrömmar om..Ja, gissa? Margarin. Att jag äter det, blir lurad att äta det eller kommer på att jag tagit fel. Jag måste ha utvecklat en fobi för det. 

När jag började med tygblöjor så utvecklade jag någon slags fobi? Anti, emot vanliga blöjor. Äckelkänsla. Fy och usch. För att kunna fortsätta, för att inte bli lat, för att aldrig mer köpa vanliga blöjor. Jag minns då att jag också drömde mardrömmar om att jag hittade någon av barnen med vanlig blöja, att någon satt på det bakom min rygg osv. Återkommande drömmar som jag vaknade av. Det är samma nu, med margarin. 

Jag har vetat lång tid att det inte är så bra men inte vågat ta reda på varför. Tills jag kände att nu är det dags, nu känner jag mig redo. Efter jag läst och "forskat" om det, bytt helt till smör och ekologisk Bregott (Marlon accepterar inget annat smör på smörgåsen) så har dessa mardrömmar om margarin satt igång. Obehagligt. Men jag vet att det är samma "fobi" (vad ska jag kalla det?) och metod min hjärna använder sig av för att det inte ska komma in i vårat hem och så som jag gjorde med blöjorna. 

Imorgon är det fredag och jag jobbar men jag slutar tidigt på kvällen och sen på lördag har vi barnvakt hela natten för att göra en ny bebis. Haha, nej ;) Vi ska festa, supa skallarna av oss och bli fulla! Var så längesen och knappt aldrig. Känner att jag behöver detta. Konstigt, eller? Jag tycker det är kul. Vi har bjudit hit massa av våra vänner, återstår att se om någon kommer ;) 



Så blir det sängen i vanlig ordning för denna kärring. Tonårskärring ;) Natti! 





Imorgon är det dags!

Skrivet 2014-03-27 klockan 00:03:52

haha några år sen, kan det varit -09/-10? 

För någon månad sen besökte jag tandläkaren för första gången på 8 år. Jag har ju haft problem med mina visdomständer, att de knölar, bråkar och äcklar sig. Men det har alltid gått över och jag tänkte att jag väntar in i det sista innan jag går dit. Sen fick jag så förbaskat ont att jag knappt kunde öppna käken, jag kunde inte tugga när jag åt, vaknade på nätterna av smärta och blev för första gången rädd av att ha ont. 

Jag skrev en status på Facebook där några rekommenderade ett ställe som ligger några minuters promenad från vårat hem, så jag ringde. Fick en tid för undersökning dagen efter. Beredde mig på skäll av misskötsel av tänderna, hade ingen aning om hur det såg ut där inne. Tandsten och kanske hål hade jag säkert, minns att jag hade något pågående hål för 8 år sen som vi kollade upp på den tiden men sen sket jag i att fortsätta gå dit för Marlon föddes och jag kände inget behov av att springa dit. 

Så jag förvarnade tandläkaren/hygienisten/kontrollanten att jag äter godis ofta, inte använder varken tandtråd eller munskölj och att det nog blir svårt att hitta tänderna bland all tandsten. Men, jag hade inga hål, otroligt fina och vällagade tänder sen gamla lagningar men en massa tandsten. Så den skrapade de bort någon vecka efter ohh, va det ilade i tänderna efteråt. 

Och visdomstanden som bråkade ville hon inte ta bort men jag sa att jag inte vill ha den för den bara bråkar jämt och nu kunde jag ju knappt öppna munnen. Så imorgon är det dags! Det är den övre tanden och fan, det kommer nog kännas som de är i hjärnan och sliter men jag tycker faktiskt det är rätt skönt och trevligt att ligga där medan de pysslar och har sig. Efteråt får man värsta snygga halvförlamade fejset som alla kan skratta åt så det blir bra. Farfar kommer hit och passar barnen tills Tobbe kommer hem, jag fick en sån sen tid. Bra, bra! Ska bli kul. /störd 




Frustrerad.

Skrivet 2014-03-21 klockan 20:37:24
Kul dag. Verkligen. Morgonen började ju med att jag skulle ta Marlon till skolan. Det skar sig och fan, jag blir så förbaskat stressad! Kl 10 var han i skolan. Fint. Sen åkte jag, Leon, Jolie och Varya till öppna förskolan. Tog det lugnt. Känner knappt ingen där längre så i all min ensamhet känner jag mig ännu mer ensam och nu när jag är vuxen tycker jag det är skitsvårt att ta kontakt med nya människor. Så jag är 'otrevlig' och pratar knappt med någon. Känns inte ens som jag får något tillbaka, jag är väl inte tillräckligt fin för dem ;) 




Jag tog med de tre små upp på stan. Utan vagn. Och det blåste utav bara helvete. Vad fan. In på new Yorker för att leta jeans, min röv har växt så jag kommer i mina vanliga men kan ju knappt röra mig. Så in med alla tre barnen i provhytten och testade fyra olika storlekar. 



Leon hjälpte mig att välja. 

Sen. Ah, Gud jag finner inga ord för hur jävla stöddig, uppkäftig och nonchalant en av ungarna är. Jag blir tokig! Kräver saker, struntar i allt, är uppkäftig och vägrar ta på sig bälte. Wtf, vad i helvete är detta? Inget nytt direkt. Det är bara dator och spela som är viktigt. Alltid. En jävla kamp att ta sig igenom Marieberg och hem. Längtar hem, slänger kläder överallt i lägenheten och fan vet allt. Kan man få hjälp med att hantera sånt här? Nej, just det. Ingen bryr sig, alla bara står bredvid och säger att man är så jävla duktig och klarar allt. Dra åt helvete. Det finns inga kvällskurser i såna här samspel, ingen att prata med, hur ska jag göra? Jag själv har inga bra verktyg eller erfarenhet av att hantera ett barn i denna ålder. 

Att prata, diskutera, försöka vara pedagogisk duger fan inte. Och så har jag alltid tänkt att om jag förklarar, visar, berättar osv så får jag ett lättare samspel och förståelse i längden. Pff.. Haha! Jag träffar knappt aldrig ingen. Iväg tidigt till skolan, dator hela eftermiddagen och kvällen eller så jobbar jag och kommer hem sent. Men när de små sover eller när jag kommer hen från jobbet kommer han tassandes "Kommer du in till mig?" för lite prat, kram och godnatt. Tro mig, jag har hotat, mutat, lockat, försökt hitta på saker, försökt prata och komma fram till saker för att få ut ungen eller komma fram till något vettigt men nä, inget duger. Sitta på röven hela dagarna och odla hemorojder är det enda. Frustrerad och vilsen, ja. 



Jag är världens sämsta mamma. "CP-mamma! Du är så jävla dum i huvet!" Ja, nää, jag vill ju bara umgås lite. Göra annat än att sitta hemma och ruttna. Jävla skit. Ger upp. 






Vänner.

Skrivet 2014-03-19 klockan 22:05:34
Det här är inget jag berättar öppet egentligen, just för att jag inte orkar ta andras frågor eller kommentarer. Jag har alltid gjort som jag känner, det vet alla som känner mig. Jag lyssnar aldrig på andra om det inte är så att jag är osäker på vad jag känner eller tycker. Men jag tog kontakt med psykhuset och håller på med en utredning av mig själv. I de här samtalen och träffarna ska man gå igenom en massa frågor, test osv. 




Vissa saker är jobbiga att konfrontera med sig själv, tycker jag. Men psykologen har undrat flera gånger "men dina vänner då?" Jag vet inte faktiskt. Jag har många bra vänner, en del bästa, några jag tycker väldigt mycket om och skiter i om de tycker om mig tillbaka. De där ytliga vännerna har jag redan skitit i för längesen och jag har så många olika erfarenheter av olika 'folk' så jag bestämmer ganska snabbt vilken vän som är vad för mig. 

Alltså, jag har väldigt svårt för att verkligen, verkligen fastna för någon och sen vara rädd att den ska 'lämna' mig, att relationen tar slut liksom.. Det finns inte. Längre. En gång har jag blivit lämnad och blivit ledsen, på riktigt. Det kändes som att mitt livs kärlek hade lämnat mig, mitt hjärta blödde och vad jag grät. Vi hade bråkat om något obetydligt, börjat umgås mindre och hon hade hittat en ny.. När jag såg dem grät jag bara och mitt hjärta gick sönder. Sen hördes vi inte på något/några år. Jag försökte förstå vad som hände och med tiden insåg jag att alla är olika, vi går olika vägar i livet. Ibland händer saker som får oss att bara agera efter känslor och utan tankar. Jag förlåt henne inom mig för jag älskade henne fortfarande. 

En dag fick jag ett samtal. Det var hon, min vän. Hon var rädd att jag fortfarande var arg, att vi fortfarande var osams men jag blev bara så glad att hon tog kontakt! Jag själv var så rädd att bli avvisad. Sen pratade vi på och hon öppnade sig för mig som hon alltid gjort innan. Vilken lättnad! 

När Jolie och Varya döptes åkte hon hela vägen ner till Örebro från Norrland för att vara med på dopet och bli Varyas gudmor. Jag älskar dig, min fina vän <3 

Men jag är väldigt öppen, det är jag. Jag är inte längre rädd för att vänner ska lämna mig. Med tiden lär man sig att stå för den man är, det man gör och vilka som betyder något. Jag vill inte vara beroende av någon, behöva någon och jag vill inte att mina vänner ska känna så mot mig. Mina vänner ska få mig att må bra och tvärtom, ibland hittar de eller jag andra som får en att må bättre eller hitta nya sidor av sig själva. Varje dag lär vi oss nya saker. 

De som var mina bästa vänner då kanske jag inte ens har kontakt med idag. Jag mår inte dåligt. Sånt där trams om att man måste höra av sig, ställa upp osv känns bara..som krav. Det vill jag inte känna av en vänskap. Mina vänner betyder, det gör de. Men jag förstår om de hittar nya vägar i livet eller att vi växer ifrån varandra. 

Jag älskar er som jag har omkring mig, det är därför jag har er och när jag tycker om någon kräver jag det inte tillbaka. Vill bara att de verkligen ska veta att de är bra människor. ..Men när någon tycker om mig tillbaka tar det ett tag innan jag fattar det, fast de visat och sagt det. I mina ögon är jag bara skräp, faktiskt. 

Vet inte vad jag vill ha sagt med det heller, det är som vanligt. Tankar. Och utredningen går väl framåt på sitt sätt. Det är skönt att få släppa lös olika tankar och funderingar hos psykologen. 





Stor nu.

Skrivet 2014-03-15 klockan 14:14:20


Leon har blivit så stor! Min lilla bebis <3 





Härliga onsdag.

Skrivet 2014-03-13 klockan 00:10:02
Idag var jag med Leon, Jolie och Varya på öppna förskolan! Känns så skönt att ha mina onsdagförmiddagar där igen. Jolie älskar att vara där, Leon är lite sisådär och Varya tycker allt är roligt. Så fort Jolie vet att vi ska dit så vrålar hon så glatt och högt "öppa kolan!!" Helt överlycklig. 


Typ så här ;) 

Men efter vi var där dog jag nästan av trötthet. Jag har använt min hörapparat väldigt intensivt de senaste dagarna så jag trodde det var det..tills det började svida i halsen. Åh, fan! Vill inte bli sjuk! Huvudvärken är nog det värsta med att vara sjuk. Imorgon har vi absolut inget inplanerat så jag ska försöka ta det lugnt. Jag har bara mig själv att skylla, faktiskt. Jag borde veta bättre än att klä på mig min tunna vårjacka. Det har varit varmt, men att jag inte lär mig. 



Älskade Jolie. Försöker vänja henne också med sina hörapparater, men hon bara fortsätter att skrika. Hon vrålar och skriker, jag har aldrig varit med om detta och jag får hyscha och be henne prata hela tiden. Jag har skrivit det förr och jag tror hon känner så mycket, att det är därför hon vrålar så mycket. Hon är full av känslor och bara känner, och det hörs i rösten också. Kan också vara att hon förstår att mamma hör dåligt, men de andra har inte vrålat och det är ju för att de själva hör normalt. Det är jättejobbigt iaf. Jag fick typ panik och magsår för ett år sen, jag blev så stressad av jag bröt ihop. Varya kunde aldrig sova på dagarna och jag var helt koko och kunde aldrig slappna av. Det är skönt att hon är större nu så hon förstår innebörden av orden jag säger, hon förstår men hon lyssnar inte ;) Och Varya väcks inte längre. 

Nu får det bli sängen så jag hinner sova innan jag ska upp. 



Natti /nakenfisen 





Snart 2 år.

Skrivet 2014-03-10 klockan 22:58:33
Varya är 22 månader gammal, snart 2 år. Hon var det fulaste barn vi fött fram. Det är knappt ingen som sett de första bilderna på henne. Under förlossningen blev hon stasad, vilket betyder att hon for ut med sån kraft och fart så hon stannade för "långt fram" mellan krystvärkarna att blodet samlades i huvudet, precis som när man stryper fingertoppen med ett snöre. Jag såg det inte när hon väl var ute men Tobbe betedde sig konstigt och visste väl inte hur han skulle säga det. Han säg att hennes huvud var blå/lila och kroppen helt naturligt rosa. Ansiktet var så svullet, ögonlocken var gigantiska och munnen var svullen. Han frågade barnmorskan och vi fick väl inte riktigt något vettigt svar. 

Jag pratade flera gånger med läkare och min barnmorska som förlöste mig, efter att vi kommit hem. Egentligen var jag inte orolig eller så men att de ringde för att kolla hur jag mådde efter förlossningen, om jag hade frågor och ville prata om hennes blodsprängda ögon och konstiga färg och det gjorde mig orolig och jag började fundera på om hon fått någon hjärnskada. 

När Varya var på väg ut var jag ensam inne i rummet. Barnmorskan hade lämnat oss och Tobbe fick springa ut för att hämta någon, när barnmorskan kom in var Varya halvvägs ute med huvudet och jag kommer aldrig glömma hur barnmorskan försökte dölja sin oro, men när hon stod där rakt framför mig mellan mina ben jag såg i hennes ansikte att det var något. 

Jag kände aldrig, under hela skedet, att något var fel. Jag var aldrig orolig, hade ont eller kände mig ensam. Jag hade gjort det här förut men aldrig varit med om att ett barn farit ut med sådan raketfart att barnmorskan blivit orolig. 

Allt gick ju bra, Varya har hela tiden mått bra och hennes röda i ögonen försvann efter några veckor. 


Jolie i rosa jacka och Varya i prickig. 

Jag vet inte riktigt varför jag skriver om detta men vid varje barns födelsedag som närmar sig påminns jag om deras fantastiska födelser. Har för mig att jag skrivit om detta men det känns så konstigt att det var Varya. Jag hade tänkt att gå till förslossningen och föda henne också, så efter att farmor hämtat barnen här på kvällen tog vi en promenad dit. Mest för att kolla att förlossningen verkligen var på gång, ingen av mina tidigare förlossningar hade startat på kvällen. Och det var på gång. Så vi gick hem igen. När jag kände att jag höll på att somna här hemma och att det var nära kunde jag knappt gå, någon satans nerv satt i kläm i ljumsken. Attans, vi tog bilen ;) 

Det är snart 2 år sen. 
Varya fick inga hjärnskador eller annat. Hon är så mysig, min lilla gris. Jolie och Varya, de är så söta tillsammans. Så fina att titta på, när de leker och kommunicerar med varandra, pratar och grejar. Och bråkar och retas! Så små och vet redan hur de ska göra. Jolie och Varya ser alltid efter varandra, ser att den andra också får smaka, vara med, håller koll på var den andra är. De är precis lika goa och samspelta som sina storasyskon. 




Leon har blivit firad!

Skrivet 2014-03-10 klockan 09:11:43
I lördags fyllde våran älskling Leon 6 år! Eftersom jag gick på mitt pass kl 08 lördag morgon och slutade 07 söndag morgon så firade vi honom igår. Jag försökte väcka han innan jag åkte men han bara snarkade och varje gång jag ringde hem var han ute eller upptagen ;) 

Igår åkte vi till Skojlandet med alla barn utom Liam som följde med sin kompis till Gustavsvik. Leon valde det och pratade hela tiden om att vi skulle åka till ett annat land som låg här, inne i stan! 





Det var så fint väder så vi hade vårjackspremiär! Underbara vår. 


Leon var så nöjd med sitt firande och tack alla som kom. På kvällen blev han dock väldigt ledsen, han hade inte fått det han önskade sig mest av allt i hela världen; Glasögon. Vi får ta och fixa ett par åt han, det glömdes helt bort ;) 

Idag ska vi inte göra så mycket, mumsa i oss kalasrester och jag åker iväg ett par timmar på jobb. Vi ska gå till affären när jag kommer hem igen så Leon får köpa en minipåse med chips för sina egna pengar.

Fina unge, är så stolt över min bästa Leon! 





Snart 6 år sen.

Skrivet 2014-03-05 klockan 11:00:00



För 6 år sen var jag jättetjock, trött, hade tredje gradens brännskador i röven efter gasig mage, var förstoppad och längtade så jag gick sönder efter vårat tredje barn. Ni som läste min blogg på den tiden fick väl knappast läsa om annat än bajs, förstoppning och pruttar som var så varma att temperaturen i rummet höjdes med 10 grader luktade så illa att tapeterna krullade upp sig. 

Det är typ det enda jag minns där på slutet. Fy fan. Och efter förlossningen var det omöjligt att bajsa, korvarna satt fast i röven och jag gungade på toastolen för att få ut det, grät och visste inte var jag skulle ta vägen. 

Leon var värd hela den resan. Vårat tredje barn som så många var besvikna på. "En tredje pojke?!" Jaha, då var det inte så mycket att glädja sig över. Men jag och Tobbe, vi var så glada och stolta. Leon var helt perfekt, var frisk och helt underbar. Förutom hans konstanta krävande av att vara nära. Liam och Marlon var high need baby. Men Leon var ännu värre. Det kan ha berott på att jag hade två barn och en bebis som jag upplevde han värre. 

När vi väntade Liam och gjorde RUL (02) fick inte föräldrar veta kön. Inte med Marlon heller (06). När vi väntade Leon hade de precis börjat låta föräldrar veta om det gick att se (07). Jag ville inte veta. Det var roligt. Tobbe brydde sig inte heller om att ta reda på det. För mig var det spännande och jag märkte att det provocerade omgivningen. Det var också kul. 
När vi gjorde RUL med Jolie (10) och Varya (11) var det självklart att inte ta reda på kön heller. När Jolie föddes fick inte allmänheten veta vad hon var för 'sort' förrän hon var fyra dagar gammal. Det var jätteroligt och folk blev så provocerade och galna att de tog kontakt med mina närmsta vänner för att veta. Även en tråd på familjeliv startades av en vän till mig där det blev ett jävla härj. 

Jag kommer aldrig glömma när jag satt med min vackra Leon, då tre veckor gammal i min famn och fick frågan "Blev du inte besviken på att han också var en pojke?" Nej, det var ju han jag väntade på. Fanns inget och finns fortfarande inget med honom jag är besviken på. Mina barn är sina personligheter och de alla är fantastiska på sina egna personliga sätt! Andra vill gärna att de ska vara sina kön men det är så tråkigt, för de är så underbara som de personerna de är. 

Snart fyller Leon 6 år. På internationella kvinnodagen minsan. Förstår inte att det redan snart gått 6 år. Världens finaste Leon. 





RSS 2.0