Startsida | Varför Korv? | Bloglovin' | Twitter | Facebook | Bloggdesign

Inte så kul.

Skrivet 2013-09-26 klockan 23:45:16
Hej, jag heter Jenny. Jag har ett barn jag inte kan hantera. Jag tycker det är otroligt jobbigt och vet inte var jag ska vända mig. Jag har blivit en dålig mamma.



Det känns jobbigt att vakna. Veta vad jag ska göra och inte veta hur morgonen kommer bli. 

Marlon har inte varit i skolan på två veckor. Jag har gett upp och stängt av öronen. Jag orkar inte. Han vägrar skolbuss sen länge, han åkte typ två gånger och sen har vi kört han. 

Jag vet att skolan är viktig. Men när jag ensam ska försöka lirka, gå på tå, bara gör fel och ska göra om, allt för att han inte ska få sina utbrott och får dem ändå och han slår mig, kastar saker efter mig..Alltså, jag ger upp. Han är stor och stark, jag orkar inte bära ner han till bilen när han sparkar, slåss och skriker, har panik och till och med hoppar ur bilen i farten. Alla tjatar och säger "det är bara att" som vanligt. Nej, jag vill inte. Skiter i det. Det var bättre när han hade morgonfritids på gamla skolan så Tobbe bara tog upp han och lämnade honom innan jobbet så han fick äta frukost och vakna där borta. Detta tog jag upp med skolan på mötet innan han började men de tyckte vi skulle prova som vanligt ändå. Det är fortfarande ingen som hört av sig hur vi ska lösa detta så jag och Tobbe håller på att klura lite nu. 

Detta gör mig så psykiskt utmattad och stressad, han är ju smart och otroligt duktig i skolan men..Ska det behöva vara så här? Hur ska jag göra? 





Ordinarie.

Skrivet 2013-09-25 klockan 12:24:10
I alla år som jag jobbat har jag varit vikarie. Jag har trivts med det. Dels för att jag kan vara hemma mycket, jag kan jobba lite här och lite där. Dels för jag inte känt att jag vill vara fast på ett ställe heller. Jag har tyckt det varit roligt och det har alltid varit det viktiga för mig, att det är roligt. 

För mig har det aldrig varit viktigt att få något fast och mina arbetskompisar på boendet har sagt att de sett mig som en ordinarie ändå. Är man länge på ett ställe blir det väl så :) 

Men nu är jag inte vikarie längre. Jag är en ordinarie! På mitt allra nyaste ställe. Och det är fantastiskt kul för jag trivs så bra där jag är. Och att det känns rätt och bra är det viktiga, eller hur? Min brukare gör något konstigt med mig för att vara ordinarie har aldrig varit ett mål som sagt :) Haha ja, nu är jag glad! 






Finaste.

Skrivet 2013-09-24 klockan 00:06:17
Jolie börjar bli mogen att lämnas tror jag. Ofta vill hon stanna eller följa med olika personer vi umgåtts med. "Hejdå, mamma!" säger hon och stannar/följer med den vi umgåtts med. Det finns en förskola jag kan tänka mig ha henne på. Märks det att jag är stressad över detta med allt tjat? ;) 

Jolie är väldigt speciell. Och jag tror jag skulle få må bra av att lämna bort henne några timmar för att slappna av. Jolie måste man nämligen ha ögonen på hela tiden. Så fort man släpper henne med blicken en sekund så gör hon hyss eller rymmer. Både bovärden och grannen på andra sidan gatan har kommit in med henne. Då har hon smitit ut genom dörren i Leons rum ut i trappen när jag städat eller gjort annat och jag inte haft ögonen på henne. 

Nu när jag märker att hon känns mogen och själv släpper mig så vet jag att det kommer gå bra. Vi var på möte idag med audiologen och någon från habiliteringen och de kommer hjälpa mig med ansökan. Förskolan ligger mitt inne i Örebro men huvudsaken är att det känns bra. Det gjorde det när vi besökte den i våras. Vi bor 3,7 mil från stan och förskolan använder teckenspråk och hörapparater, jag vill att Jolie ska få bästa möjliga hjälp från början istället för senare. 

Idag fick jag någon panikattack, grinade och var helt utom mig. Vad har vi gjort? Leon hade världens bästa fröknar och jag har ALDRIG, aldrig klagat på någonting på hans avdelning. Han kommer aldrig mer få såna bra fröknar och kompisar. Usch, var helt förkrossad! Snälla, omtänksamma, öppna, hade och tog sig alltid tid att prata och var bara så härligt knasiga. Har sån ångest, det är nog mycket det som spökar nu när vi besök andra ställen och jag bara rynkar på näsan åt allt. Vi hade ju det bästa.. Ångest, ångest.. 

Vill ju inte lämna mina barn var som helst. Älskade små guldklimpar. 






Grattis till mig själv!

Skrivet 2013-09-23 klockan 07:54:28


För idag fyller jag hela 28 år! Oj, vad fort det går :) 





Nopp snopp.

Skrivet 2013-09-19 klockan 12:47:14
Jag skulle ha börjat skola in barnen på förskolan här i tisdags. Men efter att ha varit där och besökt och känt så, nää det kändes inte bra. Där ville jag inte lämna mina små hjärtan även fast jag längtar att få lämna Jolie på förskola så jag får vila från henne. Men bara för det tänker jag inte göra tvärtom vad min magkänsla säger mig. 

Leon tyckte inte heller det kändes bra där. Och han har inte bett om att eller frågat om att få åka dit heller. Så vi får se hur vi gör. 

Jag själv har helt kommit ur balans. Vad det är och handlar om återkommer jag till om några veckor, det är inget dåligt som hänt. Tvärtom. Lite läskigt bara :) 

Imorgon är barnen lediga från skolan. Skönt tycker de, speciellt Marlon. Jag förstår han. Att sluta kl 14.20 på eftermiddagarna skulle göra mig trött också. Jag får ju knappt se mina stora skitungar. Tiden, tiden. Allt tar tid och det är jag inte van vid. Så jag hoppas jag kan ta med barnen någonstans imorgon och göra något på förmiddagen. I helgen är jag nästan ledig ju, jobbar bara på lördag. 

Nu är det höst och börjar lukta födelsedag. I år vet jag ju iaf att jag har släktingar som kommer gratta mig. Förra året var nog den värsta, mest ensamma födelsedag jag någonsin upplevt. 





Falsk marknadsföring.

Skrivet 2013-09-13 klockan 00:21:56

När jag skulle träffa min nya brukare för första gången var det enda jag visste att hen var dövblind. Mina tidigare erfarenheter av dövblindhet var döv och blind. Så jag hade piffat upp mig tidigare på förmiddagen, jag och Tobbe skulle till nya skolan på möte ang Marlon med fröken, rektorn, specialpedagogen och skolsköterskan. Så ja, håret var nyfärgat och rakat, uppsatt, jag hade sminkat mig och hade väldigt utstickande kläder.

Bäst att gå in 'hårt' tänkte jag. Och tänkte att min nya brukare kommer ju ändå inte se hur jag ser ut. Så det spelade ju ingen roll att jag fixat och piffat till mig. Utan hen skulle bara få träffa mig precis som de alltid gör med nya assistenter och vikarier. När jag kliver in och hälsar förstår jag på en gång att hen ser mig. Ingen taktil teckenspråk eller speciell färg på kläderna för att händerna ska synas bättre.

Där blev jag lite bajsnödig. Jag är van att jobba, vara den jag är och ha mina erfarenheter utan att jag syns.

Nästa gång jag kom och skulle gå bredvid var jag mitt vanliga mys-jag. Inget piff eller något. Kände mig sunkig haha :) Men jag fick komma och jobba där igen och igen. Den där piffiga och raffiga som hen träffade första gången var falsk marknadsföring.

Det som är så roligt med dövblinda är att de ser igenom en på en gång. De ser och känner personen man är. Varje människa är unik på sitt sätt och det fascinerar mig hur fantastiska och stora de här personerna varit, och är. Jag ser saker på nya sätt genom dem som inte ser alls eller bara lite grann.




Felplacerad.

Skrivet 2013-09-11 klockan 15:24:44

Vi har alltid levat som vi tycker känns bra för oss och barnen. Visst har jag fått höra en del genom åren men jag har alltid vetat att det finns någon annan som gör ungefär samma saker. Alltså, känt mig lite annorlunda i våra val men jag har alltid vetat att jag inte är ensam.

Det här är en jättekonstig kommun. Jag känner mig som ett ufo och helt felplacerad. Här har man inte barn hemma efter ett år. Punkt slut. Öh? Klart alla formas av sina möjligheter, det förstår ju jag med. Precis som jag gjort. Man försöker ju det bästa man kan utifrån sitt liv, sina erfarenheter, sina möjligheter. Men så här har aldrig folk fått mig att känna. Här känns det som det bara finns en väg att gå och så rättar man sig.

Varya ska inte gå på förskola. Jag anser att hon är för liten. Finns inte en chans, aldrig. Inte nu. Men här verkar inte finnas en chans att kunna ha barnen hemma längre. Och att andra får mig att känna mig som ett ufo, på ett dåligt obehagligt sätt.. Det var något nytt.

Jag kanske bara inbillar mig, har aldrig sagt att det ÄR så här. Bara att det är så här jag känner.

Nästa vecka är det Leon och Jolie som ska inskolas på förskolan. Vet inte vad jag känner. Hade världens bästa förskola inne i stan och så kommer vi till detta. Uff. Här blir inget lämna barn som gråter, ska lyssna på magkänslan.. Är osäker på hur det kommer gå för Jolie. Fröknarna verkar rätt.. Hårda. Och Leons.. Barnen där var väldigt otrevliga och gav mig en klump i magen.

Vi får väl se om de kommer att gå där eller om det gör för ont i mammahjärtat.

En förskola, i mina ögon, är till för att kunna använda sig av för att föräldern ska kunna jobba. Typ jag själv. Vet inte varför vi sökte åt barnen. Jag var egoistisk när jag skickade in Jolies ansökan och tänkte "Hoppas hon kan gå där, att det går bra och att hon trivs utan mamma.. Så jag kan få vila från henne" Det var nog det. Att jag vill lämpa över henne någon annanstans ett par timmar, så jag får vara ifred. De där pedagogiska fröknarna och all kunskap, pedagogik och sånt som 'alla' tjatar om är så viktig.. Nja, jag vet att Jolie är välutvecklad i sig själv. Hon behöver inte expertisens pedagogik för det.




Två veckor, redan!

Skrivet 2013-09-11 klockan 11:39:34

Varya har redan varit blöjfri på dagarna i drygt två veckor! Vissa nätter när jag inte orkar ta på blöja får hon sova utan också.

Jag är så glad att Tobbe låtit mig hållas med mina tygblöjor och pottor. Han har pottat barnen utan att jag sagt något, han gör sitt bästa med tygblöjorna utan att klaga eller gnälla ett knyst. Även farmor, farfar och faster har gjort sitt bästa för barnen utan ett ont ord eller klagande. Är så glad att både Tobbe och farfar hjälper Varya till pottan när hon säger till, när de haft henne medan jag jobbar. Och det går ju jättebra!

Jag hade inte räknat med att Varya skulle bli blöjfri vid 16 månaders ålder, utan mer runt 20 månader, innan 2 år iaf. Jolie var 21 månader när hon blev blöjfri. Men de valde det när de visste vilka möjligheter som fanns och de var mogna, så vi följer dem båda.

Liam, Marlon och Leon fick börja om med att hålla sig och känna sina kroppsfunktioner när de nya moderna blöjorna de använde tog bort hela känslan. Att de känner att de blir blöta, att de känner att det kommer kiss. De fick aldrig en valmöjlighet, utan fick bo i sina blöjor tills de själva förstod att de inte behövde det. Ingen gav dem valet eller visade att det fanns annat att kissa och bajsa i förrän de själva kom på det. Blöjan blev ett klädesplagg som bara åkte på. Jag mår jättedåligt när jag tänker på hur orättvist jag behandlat barnen men glad att jag vet bättre nu och att jag kunnat ge Jolie och Varya andra val.

Gosiga, tjocka Varya :)




Snart en vecka.

Skrivet 2013-09-01 klockan 13:44:56

Imorgon har Varya varit blöjfri hela dagarna i en vecka! Helt fantastisk. Och bara 16 månader gammal.

Det jag är mest glad över är att vi verkligen kan kommunicera så här, att hon är hemma med mig så vi har all den här tiden tillsammans med varandra. Jag litar på henne, hon förstår att jag lyssnar på henne och erbjuder andra ställen än blöjan att göra sina behov. Hua, bara tanken att sätta henne på dagis gör att jag får ont i magen. Min lilla bebis. Och allt som vi bygger upp kring blöjfriheten skulle vara förlorad.

Jag är så glad att Tobbe är den han är, han lyssnar och tar min oro kring dagis för Varya på allvar.

Ofta läser jag om andras ettåringar som skolas in på förskolor och de bara springer iväg, leker och föräldrarna ser knappt skymten av sina barn som har roligt. Varya skulle aldrig släppa mig så. Är jag den enda som har ett sånt barn, känns det ibland. Det är inget fel på Varya. Vi lever nära, samspelt. Det har jag gjort med alla barn utom Jolie som visade tydligt från början att hon var en egen sort.

Det är hon fortfarande ;) Väldigt speciell. Högljudd. Klarar sig själv, gör själv och fixar. Utan att fråga eller kommunicera, alls.




RSS 2.0