Startsida | Varför Korv? | Bloglovin' | Twitter | Facebook | Bloggdesign

Diverse strunt.

Skrivet 2013-10-28 klockan 01:01:47
Allt är inte bara bajs, men det är mycket jag funderar på. Det är som vanligt med andra ord ;) Jag fastnar och kommer inte ur om jag inte får med mig kunskap så jag kan fastna i nästa sak. 

Varya är blöjfri på dagarna sen två månader. Känns gott. Tänk om jag hade vetat detta och provat med de tre första, så har jag tänkt många gånger under våran 'resa'. Och säkert tjatat om i bloggen rörande detta ämne. I fredags blev hon 18 månader. 1,5 år alltså. Hon får fortfarande sova med blöja om jag inte orkar fatta att hon vaknar. Det går i perioder, men genomsnittligt är hon torr lika mycket som hon är blöt. 

De få timmarna två dagar i veckan som farfar har hand om barnen, från att jag åker till jobbet tills Tobbe kommer hem, får hon ha blöja. Hon säger inte till när hon behöver kissa och accepterar att jag tar på henne blöja. Men när jag ska ta på nattblöja protesterar hon och säger "Tuta, mamma! Tuta!" och försöker vifta bort mig. Jag och Tobbe har fnissat många gånger åt det :) 

Och hon kan äntligen sätta sig själv på pottan utan att den åker iväg eller att hon sätter sig obekvämt! Yay! 

Bibbi skriker fortfarande. Jag och Tobbe tror hon blir så exalterad och inte kan styra sina känslor så hon gapar, vrålar och skriker precis som hon känner. Hon pratar mer och mer, flerords meningar. Hennes första tvåords mening sa hon i våras; Kicki blambla! - Cykeln ramlat. 

Hon är så söt när faster Elin närmar sig henne. "Min mamma!!" så klänger hon sig fast på mig. Alla barnen har älskat och flugit på Elin, utom Jolie. Nästa vecka ska Jolie och Leon skolas in på nya förskolan! När Leon fick veta det sa han "Vad roligt det ska bli!" och Jolie bryr sig bara om att hon ska få leka med vagnen. En superbra förskola som känns bra! 

Jolies hörapparater försvann i någon låda, nånstans i flyttarna men Tobbe hittade dem häromdagen! Jolie har tjatat om dem och försökt sno mina så det var skönt att hon fick tillbaka sina. 

Liam och Marlon har höstlov nu så vi ska försöka hitta på något kul de dagarna jag inte jobbar. Liam tycker jag jobbar för mycket men sen är han ju van att jag typ alltid är hemma. Leon har haft det jobbigast med att jag åker iväg. Han har gråtit, försökt hindra mig att åka och varit arg. Men så har jag den bästa brukaren som finns, så han har fått följa med till jobbet! 

Mina barn är rätt roliga för de vill ha glasögon, hörapparater och rullstolar. Häftiga saker, det där. Tycker det är härligt att ha med Leon för han träffar ju aldrig människor som lever annorlunda med hjälpmedel, han är så nyfiken och intresserad. 

Imorgon ska vi till BVC för att mäta och väga Varya. Frågar man Jolie "Kan du säga tjock?" så svarar hon "Bajja tjock!" och det betyder Varya är tjock. 








Ny utredning.

Skrivet 2013-10-24 klockan 08:47:05
När vi var på BUP sist så bad vi om en ny utredning. Väntetiden är lång sa hon och vi skulle få vänta till i vår nästa år. 
När Marlon utreddes sist gick det från första samtalet till diagnos från februari till december samma år. Då fattade jag det som att han gick lite före eftersom han var tre år när jag ringde och det är väl någon sån ålder då de tar in en snabbare. 

Det är tre år sen. Vad fort det går. 

Psykologen på BUP hade läst igenom pappren igen och det var en punkt Marlon inte uppfyllde för autism, har för mig det var att han kunde leka och fantisera. 

När Jolie föddes tyckte han jätte mycket om henne direkt. Ville hålla, vara nära och klappade henne. Sen när Varya föddes så var det helt tvärtom. Han brydde sig inte, sket i henne, ville inte hålla eller titta på henne. Jolie har alltid varit hans favorit, han tar henne i handen och blir glad av henne. Han är ju så söt. Lille Boolson. 





En hemlighet.

Skrivet 2013-10-24 klockan 01:18:19
Hej igen! Här är barnen sjuka om varandra verkar det som. Vi hade tänkt åka till familjecentralen i förmiddags, vi brukar göra det innan jag åker och jobbar på onsdagar och fredagar, iaf men Varya höll mig vaken halva natten så jag orkade inte. Hon har varit varm och klängigare än vanligt. Och ikväll har Leon haft något migränanfall tror jag, Tobbe berättade att han fått ont i huvudet och lagt sig på golvet i hallen och somnat. 
Jolie var också varm när Tobbe bar henne till sin säng. Jolie och Varya somnar numera tillsammans i våran säng med någon av oss, Tobbe om jag jobbar och med mig när jag är hemma. Sen bär vi in Jolie till sin säng. 

Marlon somnar antingen i soffan och blir buren till sin säng eller så sitter jag där inne och kliar han till sömns. Leon somnar tydligen lite varstans men bredvid mamma eller pappa är bäst. 

Marlons insomning har fungerat så bra sen vi flyttade ut till skogen! Det känns så jävla skönt, vilken frihet att bara få sitta i soffan med Tobbe på kvällen och titta på film eller tv! Att insomningen fortfarande funkar trots flytten tillbaka är ju helt fantastiskt! Inga mediciner, inget. Att det skulle bli svårt att somna igen var en av mina största orosmoln. 

Och jag, som vanligt är vaken halva natten ;) Har en sån där sova-kort-period nu. Skrattar och tjurar emellanåt. 

Flytten ut till skogen lärde mig bla en sak, att äta. Som en normal människa. Så nu skiter jag en gång om dagen, är inte alls lika trött och har ingen sån där huvudvärk och yrsel. Mina händer domnar/sticker fortfarande helt utan anledning men jag mår bättre. För en normal människa glömmer ju inte att äta. Det har jag ljugit om i alla år. Att jag äter. Jag har ingen ätstörning, jag bara glömmer. Har druckit kaffe och käkat lite choklad hela dagarna och varit svimfärdig när Tobbe kommit hem. Legat på sängen och kallsvettats och varit helt knasig. Läppar, händer, fötter och hjärna har känts bortdomnat. Fullt ös medvetslös, brukar man väl säga. 

Och i och med det så har jag gått upp i vikt, magen buktar ut. Vänner och bekanta, tom Tobbe och Leon har frågat om jag är gravid. Nej. 

Så nu vet ni min hemlighet också. 





Femtonde oktober.

Skrivet 2013-10-15 klockan 23:47:40
Skolan går mycket bättre för Marlon nu. Är så skönt att slippa sitta ensam med allt. Tobbe tar han till skolan, som vanligt. Vi har listor och samma rutiner. Tobbe är helt fantastisk med Marlon. Och på torsdag ska vi på möte, igen, med bup. Känns inte som mötena ger oss någon hjälp eller vägledning alls.. Har annonserat efter hjälp från alla möjliga folk på Facebook, bloggandet gav ju inget. 

En random läsare reagerade över att Marlon är diagnostiserad med Selektiv Mutism och undrade om jag själv gett honom den diagnosen. I Marlons utredningspapper står det "Selektiv mutism och autistiska drag" och jag har fått förklarat och läst att selektiv mutism betyder ofrivillig stumhet och läsaren antydde att det betyder "att man väljer att vara tyst". Har själv reagerat över att det också står i Marlons papper "äter selektivt" - som ju betyder att han väljer vad han äter. Så nej, jag har inte själv gett han diagnosen. Han fick den genom bup/BNP för snart tre år sen. Men jag ska ta upp detta på torsdag, har inte tänkt på detta innan för det stämmer ju inte att han väljer att vara tyst i vissa situationer. 

Har även tagit upp att jag vill starta en ny utredning. Och att vi vill bli remitterade till Hab, men där har vi inte fått något svar från. Det har nog gått en månad om inte mer sen jag bad om det. Våran kontakt på bup har både ringt personligen och skickat en remiss. 

Vet inte riktigt vad jag vill med det..Känna stöd och hjälp kanske. Att det finns. Hans svårigheter styr hela våra dagar och allt vi gör. "Prata mindre med han!" sa de när de utredde han, men hur ska jag göra då? Hur ska jag tänka? Jag blir så trött på att aldrig få någon hjälp eller vägledning, inget att tänka på, inget. Har skrivit detta många gånger förut men hur fasiken ska jag göra? Med allt? 

Han är så ofta arg, han slåss och lyssnar inte. Han slår mig och Leon. Leon är iofs en retsticka som tycker det är skitkul, tills han får ont. Jädra ungar ;) 

Men i skolan funkar det och det är så himla skönt att slippa stressa och känna ångest över det. Att släppa den biten. Känns som det var månader sen jag satt ner. Är så mycket nu med att få ordning, jobba 3-5 dagar i veckan, åka till familjecentralen så hemmabarnen får göra annat än att bara vara hemma med mamma och försöka få ordning, hålla tvätten på rullande band, vara mamma åt fem olika personer, vara fru åt min man, komma ihåg alla papper som ska skrivas, lämnas och sorteras och sånt. Vill bara komma in i det igen, all flytt har knölat åt allt. Och Jolies hörapparater hittar jag inte. Små rackare som gömmer sig nånstans. I någon låda. Hon måste börja komma igång med dem. 

Tack var det jobbet har jag kommit igång med teckenspråket igen, man tappar ju det så snabbt om det inte används, så det känns skönt. Tecknar massor här hemma med de små barnen. Varya är ju så söt när hon försöker och Jolie som inte får till det med fingrarna och Leon som knasar ihop armar och fingrar i hopp om att det betyder något ;) Ska försöka komma igång med haptisk kommunikation (beröring) med barnen också. Använde det en del på mitt gamla jobb utan att jag visste vad det var, men fattar ju nu hur praktiskt det kan vara. 

Så just för tillfället har jag mer än vanligt i huvudet och jag glömmer en del saker, känner mig helt borta vissa dagar men snart så kommer jag in i det. Att farmor och farfar är såna änglar och typ har räddat våra liv med all hjälp de gett och ger oss är jag så tacksam över. Att de tagit barnen när jag jobbar, haft barnen när vi försöker få ordning och att de bara finns och är just de personerna de är. Jag älskar dem så mycket. De tar barnen då och då utan att klaga eller ge oss dåligt samvete. Har förstått att de alltid säger ifrån om de inte orkar eller kan. Har aldrig varit med om det innan. Annars har det varit "ja, jag kan ta dem men du kunde ha sagt till tidigare - nu får jag ställa in det och det då - då kräver jag att du tar mina barn sen" osv. Sånt konstigt. 

Nu vara babblar jag på som vanligt men ni vet ju att jag saknar att blogga :) 






Tillbaka.

Skrivet 2013-10-09 klockan 00:20:26
Marlon är tillbaka i sin gamla skola och gamla klass. Han har varit hemma från skolan nu i tre veckor. Allt är tillbaka till det vanliga, upp med pappa och åka med han till skolan, morgonfritids och frukost på skolan. 

Morgnarna den här veckan har varit lite sådär, kaos och ja..Men väl i skolan funkar han perfekt och trivs. Han är glad när han blir hämtad efter dagen. Vi hoppas och tror vårat allra bästa att det blir bra igen. Älskade, fina Marlon. 

Jag och Tobbe jobbar om varandra hela dagarna den här veckan men på något sätt ska vi försöka sitta ner och bestäma rutinerna. Minsta fel eller misstag så skär det sig. Imorse var det en liten grej som förstörde hela lämningen och Marlons gamla lärare fick för första gången se det vi upplever hemma. För Marlons svårigheter är det aldrig någon som ser. 

Men som jag sa, allt är tillbaka som det var så nu ska vi få det att funka igen. All hjälp är nära, hans gamla lärare är med i klassen och finns på fritids. 

Tobbe är fantastisk med Marlon. 

Såg ett program för ett tag sedan om ett barn som hade grav autism, där sa psykologen en bra grej; Vi är så måna om att försöka få in dem i våran värld men vi måste försöka komma in i deras värld också. Ge och ta. För Marlon vill ju inte att det ska bli tjafs eller missförstånd. Men minsta lilla fel så kan han inte rå för hur han blir och agerar. 






RSS 2.0