Startsida | Varför Korv? | Bloglovin' | Twitter | Facebook | Bloggdesign

Dagens blogg.

Skrivet 2013-11-28 klockan 00:16:28


Min lediga tid spenderar jag med att försöka hålla hemmet någorlunda ordning så vi kan röra oss , se till så tvätten tvättas på löpande band och disken ska fixas. Barn ska hämtas och lämnas i skolan, kläder, frukt och papper/läxor ska i och ur väskor. Jolie och Varya ska underhållas och Leon ska sysselsättas. Det är väldigt svårt för mig att ta mig ork och tid att höra av mig till folk. Jag jobbar nästan alltid fre-lör-sön-mån. Så då är det trevlig att logga in då och då på Facebook eller bloggen eller bloglovin' och läsa om andras trevliga saker som händer. Skicka en kommentar, gilla eller bara bli påmind om dem man knappt pratar med. 

Jolie och Leon är färdig med sina inskolningar och det är så skönt att inte behöva åka dit varje dag längre. Leon har det jobbigt nu, han vill vara med mamma. Han har ju alltid varit mammas pojke, mammas lilla gos. Och han har ju alltid fått välja om han vill vara på förskolan eller inte. Men nu vill han bara vara med mamma säger han. Lilla hjärtat! 
Jolie har jag lärt vad "Mamma/pappa kommer sen" betyder så hon går glatt in med sin fröken och så hör jag henne säga till fröken "Pappa komme nän" för att försäkra sig om att pappa hämtar henne. Känns så skönt att hon förstår och lyssnar på just den saken. Intensivtränade med henne hela sommaren eftersom hon typ fick panik så fort jag rörde mig. "Mamma är här, mamma ska bara.." vad jag nu skulle göra som innebar att jag skulle röra mig eller gå några steg. När jag började jobba sa jag alltid att jag kommer och tecknade "mamma jobba" så de tecknen känner hon igen. Träna, träna! 

Det är så mycket nu men det känns som vi börjar komma in i det. Marlon går i skolan, Liam också, Jolie och Leon är klara med inskolning och farfar är här två eftermiddagar i veckan och tar hand om Varya. Jag har inte haft tid eller ork att ta mig och de små till öppna förskolan men det kommer sen, hoppas jag :) 

Ja, just det. Har ju en make också som jag ska ta mig tid för haha :) Men det är skönt att sakna och längta också. I fredags hade Tobbe fixat med barnvakt och bokat bord åt oss så vi var ute utan baaaarn! Kändes skitkonstigt. Vad skulle vi prata om och hur skulle jag bete mig utan ett barn på tutten och en på höften utan att skrämma iväg han? Så het och mumsig hunk jag har..Grr.. Men det gick bra och det var så mysigt. 

Så imorgon är jag ledig hela dagen, ska ladda med massa gos med barnen inför en monsterhelg då jag knappt kommer vara hemma. Jag tänker bara att det är bra att jag har ett sånt fruktansvärt bra ställe och brukare, jag trivs och Tobbe ser det på mig också. Det bästa med att komma hem är när Marlon kommer rusandes och kramar om mig. Då är det dags för mig att sätta mig och klia hans rygg tills han somnar. Liam ligger alltid vaken i sin säng och väntar på att jag ska komma in en stund och prata och kramas innan han somnar. 

"Jag älskar dig, Liam! vet du det?" 
"Ja, det vet jag." 
"Hur kan du veta det? Hur kan du veta att jag älskar dig?" 
"För du har sagt det fem miljoner gånger.." 








Tack, men..

Skrivet 2013-11-25 klockan 10:26:45
Tack för era ord om flytten. Men så här känner jag, jag orkade inte kämpa och ha allt det våldsamma så vi gav upp. Struntade i att försöka eller ens börja bråka med skolan om hjälp osv så vi tog den enkla lösningen att bara ta tillbaka det som det var. Vad skulle du gjort? :) 







Ett genombrott!

Skrivet 2013-11-24 klockan 21:53:04
Efter tre månaders bärande till pottan och dra av kläder på Varya så fort hon sagt till så gjorde hon så ikväll att hon sa "Potta!" som hon brukar, sen satte hon sig på golvet och klädde av sig byxor och trosor. "Gå till pottan" sa jag, och Varya gick dit. Yay! 19 månader gammal imorgon. 

Jag litar på henne helt och fullt ut men när vi är iväg brukar jag erbjuda toa utan att hon sagt till och jag minns inte senast det hände en kiss i kläderna. Det är bara när det gått så långt som ca 1,5-2 timmar och hon fortfarande inte sagt till som jag erbjuder. Kissa ute är inga problem, bara att dra av overall och kläder och hålla henne i sittställning. 







Vi är hemma.

Skrivet 2013-11-21 klockan 23:43:58
Det är många som har undrat och inte hängt med riktigt eftersom jag inte skrivit det offentligt någonstans. Men vi flyttade ut, bort från Örebro den 17 aug. Barnen började ny skola den 19 och första veckan gick ganska bra..Sen blev det värre och värre. Marlon vägrade gå upp. När han gick i gamla skolan kunde Tobbe lämna av han tidigt innan jobbet, Marlon blev beviljad morgonfritids pga problemen här hemma. Tobbe funkar bättre ihop med Marlon än jag i såna situationer. 
Tobbe befaller, säger till och är kort medan jag pratar, vill ha svar och ska diskutera. Marlon stänger av, som jag sagt så pratar jag för mycket. 

Iaf, på nya skolan tyckte de tydligen inte han behövde morgonfritids. Både jag och Tobbe förstod att detta skulle skita sig. Och det gjorde det. Marlon vägrade först åka skolbuss, okej men då körde jag han. Sen vägrade han gå ur hemmet så jag fick bära han med de tre små springandes bakom. Sen vägrade han gå ur bilen in till skolan. Det slutade med att han vägrade gå ur sängen, vägrade klä sig, äta, gå ur hemmet och in i bilen. 

Jag bar en skrikande, sparkande och arg unge som var väldigt våldsam och helt ur kontroll. När han till slut hoppade ur bilen i farten gav jag upp. Jag sket i att få iväg han till skolan, struntade i att försöka. Skolplikt, ja men inte till vilket pris som helst. Vi pratade och funderade..Både jag och Tobbe längtade hem, där det var enklare och fanns möjlighet för Tobbe att lämna innan jobbet, utan diskussioner om det var behövligt eller inte. 

Vi sa upp lägenheten ute i skogen och flyttade hem till samma lägenhet efter drygt en månad, i början av oktober. Dyrt blev det med tre månaders dubbla hyror, men vad skulle vi göra? Här i stan finns både Tobbe och farfar nära och tillgängliga. Allt blev så mycket enklare. Nu har han varit i skolan varenda dag sen vi flyttade hem igen. Utom halva den här veckan. Han fick feber och var hemma och igår när Tobbe försökte få upp han så vaknade han inte. Inte alls. Han bara sov. Det går ju inte att köra en sovande unge till skolan. 

Bup skiter vi i, det ger absolut inget alls. Ingenting. Så jag ringde läraren och kuratorn och vi ska ha möte för nu kommer stressen och oron igen, om han inte vaknar - vad ska vi göra då? Han går i ettan vilket innebär skolplikt. Han ska till skolan, punkt slut. De som bestämmer skiter i hans svårigheter, vad och hur mycket han kan och ser väl bara på närvaron. 

Att blogga om detta är egentligen ett rop på hjälp från andra som har det lika. Men också för att andra ska förstå varför vi valde att flytta tillbaka till det enkla och också gå ut med det offentligt. Många är förvirrade och det förstår jag ;) Men nu vet vi iaf vilket håll om Örebro vi ska leta, så det ligger nära åt skolan. Det bästa med den här flytten är att jag fått se allt med nya ögon, fått ett nytt perspektiv på saker och ting. Hur bra vi har det här, vilka bra lärare barnen har och att Jolie faktiskt kan gå på den förskolan hon gör. För Jolies framtid kommer vi aldrig lämna vårat Örebro igen, här finns alla resurser och hjälp hon kommer behöva och ha lättillgängligt. Med Marlon letar vi fortfarande och jag kanske skrev det, men vi har bett om en ny utredning som troligtvis har sin början i vår. Och vi kommer aldrig mer flytta så långt bort från farmor och farfar igen. Farfar är våran guldklimp i veckorna för att få det att fungera för mig att jobba, så Varya kan fortsätta få vara hemma. 

Nej, vi har det bra här i våran lilla lägenhet ;) Den var rätt stor när vi flyttade hit men nu är den för liten. Och då hade vi ju bara tre barn också. 







Rumpa och hörapparater.

Skrivet 2013-11-19 klockan 00:38:56
Varya är snart 19 månader (nästa vecka) och har nu varit blöjfri på dagarna i tre månader redan! För en månad sen började hon kunna sätta sig på pottan själv utan att den åkte iväg eller att hon satte sig åt fel håll eller helt snett. Så när hon har kläder på sig så säger hon till när hon är nödig "Potta !" Men när hon är utan trosor och byxor så går hon bara och kissar och bajsar på pottan utan att säga till. 
Så helt plötsligt ser jag kiss där. Bajs r lättare när hon går själv för då sätter hon sig, reser sig när det inte kommer direkt, går tillbaka till pottan när hon känner att det är på väg och håller på så tills det kommit. 

Så jävla söt. Är så himla skönt att slippa blöjor. Hon använder iofs blöja de tre timmarna, två dagar i veckan som hon är med farfar tills Tobbe slutat jobbet. Hon säger inte tills alls, ens med bajs! Haha :) Men de gångerna accepterar hon blöja, aldrig annars. 

Och det går jättebra för Jolie på förskolan. Hon är minst på sin avdelning, mitt blonda lilla yrväder. Är så himla nöjd med pedagogernas utbildning, de är ju helt fantastiska! Otroligt genusmedvetna och har fått lära sig 'rätt' bemötande gentemot barnen och åh, kan inte vara mer nöjd. Inte Jolie heller för hon vill inte åka hem när jag eller Tobbe hämtar henne. Då blir hennes fröknar glada. 

Leon har hittat många kompisar och försöker lära sig teckenspråk. Han smälter in, leker med de han tycker om och barnen frågar efter han de dagarna han inte är där. 

Nu när jag använder teckenspråk så mycket i jobbet så är jag ju igång hela tiden så nu ska jag skärpa mig och försöka använda mer tecken hemma, så det blir något vi använder dagligen. Jolie vill använda sina hörapparater, det har hon alltid gjort, men hon blir fascinerad över att de andra barnen också har. I december ska hon få nya och vi ska ändra lite inställningar i dem. Ja just det, Jolie säger även till (alla tappar hakan) när hon vill ta av sig dem! Hon sliter inte bara dän dem, utan hon tar verkligen kontakt för att få hjälp med dem. 

Älskade fina ungar. Mina fem korvar. Världens bästa Jansson-korvar! 






I mitt huvud, idag.

Skrivet 2013-11-14 klockan 22:52:02
Måste man veta vad eller vem man är? Jag vet inte. Insåg för ett tag sen att jag var hemmaförälder och att välja bort förskola var för mig aldrig ett aktivt val. Bara ett naturligt val. Men nu är jag ju ingen hemmaförälder längre. Jag jobbar 3-5 dagar i veckan, Jolie och Leon kommer gå på förskolan två dagar i veckan. Går det att vara halvtidshemmaförälder? Eller måste jag kategorisera mig, vad jag är? 

"Jag är inte sån som..jag är en sån som.. jag är en sån som.." Finns det alltid gränser för vem en själv är? Måste jag hela tiden veta vem jag är för att passa in i min egen kategori av vad för slags människa jag är? Eller person? Raseras andras bild av vem jag är om jag är "en sån som.."? Eller inte är en sån som..? 

Jag vet inte. Det kanske bara är jag som lägger märke till det. Vi får väl vara hur vi vill, som känns bra och vi trivs med. Jag är långt ifrån perfekt, som man ska vara men jag försöker vara den bästa av den jag är. Jag är seg och långsam, har massor med dåliga sidor men orkar inte tänka på vad det är för bild andra har av mig. 

Nu vill jag bara att alla nya rutiner ska sätta sig, för jag är så förbannat trött. Jättetrött. Hjärnan funkar inte. Hjärtat är helt konstigt. Har försökt förklara för Tobbe hur det känns, panikångest säger han. Men det känns inte som jag är på väg att dö eller att jag är rädd. Det är nog mycket stress, mycket att göra och mycket att tänka på i pusslet. 

Det går jättebra för Leon på förskolan. Två dagar, sen var han färdig inskolad. Har många kompisar, smälter in, leker med de han tycker om. Så skönt att han aldrig bryr sig om det är killar, tjejer, yngre, äldre, utländska eller svenskar. Barn och kompisar, att ha roligt och leka är det viktiga. Han är trygg i sig själv. Hans kontaktperson på förskolan är hemma för vård av barn och hon är hörande men efter påtryckningar av mig, att han ville stanna så fick han byta. Den nya är döv. Leon kan inget teckenspråk förutom typ kiss, bajs och sånt ;) Men han tycker om henne och han har roligt. 

Med Jolie går det också bra. Hennes kontaktperson har varit hemma hela denna vecka så Jolie valde själv en annan av fröknarna på sin avdelning. Jolie trivs med henne och det syns att hon är trygg med den nya. Hon har varit där själv och blivit lämnad två gånger nu. Det går bra att säga hejdå, hon leker och äter där borta. När jag kommer för att hämta henne och hon får syn på mig blir hon darrig i hakan och säger "Mamma.." med glansiga ögon. Hon kommer på att hon saknat mig och sen vill hon kramas och berätta vad hon gjort. 

Men det känns bra. Igår var hon på utflykt, fyra fröknar på fem barn känns väldigt tryggt. 










Inskolning.

Skrivet 2013-11-07 klockan 18:20:51
Ah, fy fan. Skulle kunna däcka här och nu. Satan vad trött jag är. Inskolningen på förskolan har börjat, berättade jag det? Nu i veckan. Jag fan flänger runt värre än vanligt och stressar som en tok, ändå hinner jag knappt umgås med mina barn fast de är med mig hela tiden. Men det är bara nu, när inskolningen är klar kommer det förhoppningsvis bli lugnare. Slippa hinna göra ditten och datten innan det ena och det andra ska göras. 

Det är Leon och Jolie som skolas in och jag gör det ensam. Känner mig kluven och ingen av dem vill släppa mamma :) Men, alltså jag måste bara säga att satan vad nöjd jag är med Jolies avdelning, vi har inte varit på Leons än. Det är precis det de gör som jag förväntar mig att fröknarna ska göra, tänka och bemöta barnen. Jag är så nöjd och jag vet att de kommer ta hand om Jolie för den hon är. Har varit så rädd att ha henne nånstans där de ska lära henne fel 'rätt och fel' men nu vet jag med all säkerhet att jag inte behöver tänka på det. 

Leon har hittat en kompis, dock på Jolies avdelning men jag hoppas han hittar någon på sin också. De är uppdelade i grupper efter hörsel, inte ålder. 

Jolie och Leon kommer bara att vara på förskolan den tiden som farfar brukar ha dem och inget mer, som barnpassning. Att de passar barnen från jag jobbar tills Tobbe slutar. Varya kommer fortfarande få vara med farfar. 

Idag gick det bara bra. Leon var ute och lekte själv med femåringarna och Jolie satt själv med ett annat barn och en fröken och målade. Jag satt i fönstret i ett annat rum med Varya och tittade ut på Leon och Jolie såg mig men hon var nöjd och hade kul. Känns bra! 






Leon.

Skrivet 2013-11-06 klockan 00:19:59
Leon är helt fantastisk. Han är så mysig och fin, snäll och empatisk. Lugn och lätt att ha med att göra. 

Jag minns när jag skolade in han på förskolan och han var 3,5 år. Fröknarna var helt förvånade över hur social och framåt han var och hur bra han talade för sig fast han inte gått på förskola tidigare. De trodde väl omedvetet att jag suttit hemma med han ;) Han gick i förskolan lite då och då på slutet, när han eller vi kände för det. 

När jag tar med Leon ut och träffar andra är det så roligt att se hur lätt han har det, han leker verkligen med alla. Inte de som han inte tycker är snälla eller så, de väljer han bort. 

Att falla för grupptryck är lätt, jag vill att barnen alltid ska veta att man aldrig behöver gå emot sin magkänsla för vad som är rätt och fel och att en riktig kompis inte får tvinga en att göra något man inte vill för att denne ska vilja leka med en. Det är ingen riktig kompis. 

Det bästa Leon vet är att retas med Marlon. Det är retande, pillande, sjungande och pikande om allt, jämt, jämt. Och Marlon blir flyförbannad. Leon skrattar ända tills han får ont. Då är det inte roligt längre. De två har alltid varit såna. Så fort Leon ploppade ut och jag lämnade han obevakad så var Marlon där och slog han. Och helt oberörd var han över min reaktion över det. 

De två alltså. Både jag och Tobbe blir tokiga, låt varandra vara för fan ;) Gör något roligt. Har tom hänt att jag förbjudit dem tala med eller titta på varandra. Eller sitta i samma soffa. 

De tycker ju det är roligt. Tills någon får ont. Då är det skvallrande, ledsna gråt och ilska över den andra. Men en och en är de underbara. Leon är snäll och omtänksam. Marlon är lyhörd och lätthanterlig. 

Leon och Jolie var på sin första inskolningsdag på förskolan idag. Jag börjar med Jolie så jag får mer tid med Leon. Och han hittade direkt kompisar i Jolies grupp. På förskolan ute i skogen var barnen väldigt..ja, jag vet inte men jag ville inte lämna mina barn där och Leon kände obehag. Imorgon hoppas jag vi kan gå ner till Leons avdelning. Älskade lilla fis-Leon. Tänk, den lilla skitungen börjar redan skolan efter sommaren! 






RSS 2.0