Startsida | Varför Korv? | Bloglovin' | Twitter | Facebook | Bloggdesign

Mors dag.

Skrivet 2013-05-26 klockan 10:04:42

Grattis på mors dag, alla fina mammor!

Själv fick jag en mors dags present av Varya; en fullproppad bajsblöja direkt när jag vaknade. Tack, tack. Tobbe bryggde kaffe åt mig och så fick jag fina blommor och choklad.

Marlon är iväg på kalas, Liam sov hos en kompis i natt och ja, jag ska väl sätta igång att städa och hänga tvätten så det är klart. Tobbe ska iväg senare så jag vet inte vad jag och de små ska hitta på.

Ha en fortsatt fin söndag!




Täcke och närhet.

Skrivet 2013-05-26 klockan 00:51:44

Fortfarande idag tycker jag det känns 'fel' att sova med täcket åt rätt håll. Jag och Emelie sov ofta i samma säng som små och delade täcke. Det ingav väl en slags trygghet för oss. Vi la alltid täcket på tvären så det räckte åt båda.

När Emelie inte bodde hos oss längre fortsatte jag att sova med täcket på tvären och även när jag flyttade hemifrån med Liam. Jag var för lång så jag fick sova med benen uppkrupna till kroppen eller med strumpor för att inte frysa om fötterna. Många morgnar vaknar jag av att jag lagt täcket på tvären i sömnen om nätterna, för det ska räcka åt Varya. Och de andra bebisarna innan. Jag somnar alltid med täcket åt rätt håll ;)

Vad vissa saker sitter kvar, fast jag försöker göra som 'det ska vara' ;) Att sova nära någon har alltid varit viktigt för mig och mina barn har sovit nära mig länge. Längst Liam som sov hos mig tills han var 7 år och kortast Jolie som fick sova själv från hon var ca 5 månader. Då var jag ledsen i hjärtat, men hon ville inte sova hos mig. Hon vaknade på nätterna och inget hjälpte förutom att lägga henne i spjälsängen. Varya sover på mig. Det har alla utom Jolie gjort.

Minns att jag alltid låg med ena benet på Emelie och gärna med armarna omkring henne också.




Ibland känner jag mig bara så ensam..

Skrivet 2013-05-25 klockan 00:18:56

När min mormor dog förlorade jag hela min släkt. I sommar är det 2 år sen jag stod vid hennes dödsbädd och höll hennes blåa hand. Hon låg på sista anhalten. Det sista hon frågade mig var "Vad hette flickan nu igen?" Jolie, svarade jag. "Jolie.." sen började hon hosta och någon minut senare fanns hon inte mer. Jag var ensam på sjukhuset med Jolie och en massa sköterskor i rummet.

I några veckor efteråt hade jag intensiv kontakt med mina morbröder, mycket för stöd och tröst. Mycket för mormors saker och mycket för min oro för mamma inför begravningen. När begravningen var över var även all vår kontakt över.

Jag hade ingen släkt kvar. Alla måste göra sitt för att behålla kontakt och jag kan erkänna att jag inte varit bäst åå det men varit på väg att ringa bla min morfar men jag vågar inte. Vad ska jag säga? Jag försökte ha kontakt med mina morbröder men jag känner mig bara i vägen.

Sen kom min syster en dag förra sommaren med ett handskrivet brev som postats till min mammas adress åt mig, från en faster jag har långt bort. Jag svarade och skrev fyra A4 sidor, stoppade ner i ett kuvert..men jag skickade det inte. Jag glömde bort det. Tiden gick och jag grämde mig så över att jag inte skickade det och sen hade flera månader gått och nu förträngde jag brevet som låg där hemma. Sen kom ett nytt brev från min faster, hem till mig.

Jag har släktingar, kusiner! De vill ha kontakt med mig, vi har skrivit några ggr och jag känner mig inte så ensam längre. Det fick jag verkligen känna när jag fyllde i september förra året. Ingen släkting hörde av sig eller kom..Ingen. Jag låg på sängen och grät, saknade mormor så oerhört mycket för hon ringde eller kom alltid! Min mormor och morfar var hela min familj, de bästa jag hade som barn. Mina morbröder och Sonja också. Jag saknar henne fortfarande och tror mig alltid se henne när jag är ute. Varje gång jag inser att det inte är hon och att hon aldrig mer kommer finnas så gör det så ont i mig.

Jag önskar att jag får träffa min morfar snart så jag kan berätta hur mycket jag älskar han och jag önskar jag kunde få möjlighet att träffa mina 'nya' släktingar. Jag har Tobbe, våra fina barn och hans underbara föräldrar och släktingar och min 'pappa' Bronner. Det finns ingen chans att någon har finare människor omkring sig än mina barn, men jag känner mig ändå helt ensam ibland. Och jag är så glad att min faster sökte upp mig så ni anar inte!

Jag hade kontakt med min biologiska pappa i 14-15 års åldern tror jag och jag bröt med min mamma för över 2 år sen nu.




Reunion och vänner.

Skrivet 2013-05-19 klockan 21:57:15

I helgen har jag haft besök av min Sophie. Hon med boobisarna. Vi var på reunion här i Örebro med andra döva/hsk från gymnasietiden. Åt god mat på restaurang, pratade minnen och återsåg gamla vänner.

Riktigt trevligt har vi haft och Jolie förälskade sig i Sophie och var på henne hela tiden. Marlon har varit arg och sur och velat att hon ska bort.

Sist vi umgicks var nästan exakt 2 år sen, när hon kom förbi med sin lilla bebis på studenten. Men det var bara någon timme.

Vi lärde känna varandra när vi var 16 år och även fast hon bor hundra mil bort (nåja, Sundsvall) och det går månader eller år mellan träffarna så känns det alltid som vanligt när vi ses. Jag gillar människor som är annorlunda, personer som får mig att må bra och hon är en 'sån'. Knäpp, härlig, rolig, omtänksam och öppen.

Jag är bekant med många och 'känner' många men jag har väldigt få vänner. Riktiga vänner. Såna där som aldrig kräver något av mig eller jag av dem. Jag har alltid någon jag kan ringa i olika situationer, alltid någon som lyssnar. Såna där som får mig att må bra, som jag kan vara mig själv med. Som jag har roligt med eller intressanta samtal med. Mina vänner vet om de är en av dem.

Vänskap för livet eller tills vi växer ifrån varandra <3



Amning.

Skrivet 2013-05-15 klockan 23:50:26

Allt det här jag ser och läser på nätet om offentlig amning, eller amning ute alls och vänner som inte kunnat amma fritt och går undan.. Jag har aldrig känt mig obekväm med att amma. Aldrig. Jag har ammat mina bebisar överallt. Minns när Liam var bebis och jag gick där på stan, 17 år gammal. I ena handen drog jag vagnen och i andra armen låg Liam och ammade. Medan jag gick.

Jag fick småsyskon när jag var 12 och 15 år gammal. I ganska känsliga åldrar skulle många säga, men min mamma ammade sina bebisar och det var aldrig något konstigt eller något sånt överhuvudtaget. Det bara var så. Naturligt. Så när jag fick Liam hade jag nyss levat i det där och fick väl det med mig. Så jag kan ju säga att jag fått något bra och tryggt från mamma i mig.

Jag var på stan ofta, fikade med kompisar, var på pizzerian på kvällarna och hälsade på hos kompisar. Och ammade min bebis. Jag förstod aldrig, då, att min BVC sköterska tyckte jag var så duktig som ammade mitt barn så 'länge'. Liam slutade amma 8 månader gammal. Jag åt aldrig och min kropp hade inget att hämta ifrån. Det blev jobbigt och irriterande att han tuttade.

Att jag inte åt berodde helt enkelt på att det inte fanns i min vardag. Jag stoppade i mig lite choklad, åt mackor, åt mat på Unga mammor eller när min pappa besökte mig. Så, ätstörningar eller kroppsfixering har aldrig funnits. Fortfarande idag har jag det jobbigt att komma ihåg att äta. Jag brukar strunta i det för jag tappar farten och blir trött. Jag bara kör på. Sen ligger jag där med huvudvärk, skakig och hungrig när Tobbe kommer hem. Men nu efter några år har jag lärt mig. Inbillar jag mig själv.

Men det var inte det inlägget handlade om. Jag har ju varit med och sett vänner under åren, de känner att de måste gå undan även fast vi varit på familjecentralen eller om de varit hemma hos mig. "Är det okej att jag ammar här eller ska jag gå undan?" Ska en nybliven mamma behöva tänka på vad andra tycker? Visst, om det är en nyföding och det inte kommit igång, hon kan bli stressad över att bebisen inte får tag, det blir söligt och blött men det är ingen fara. Det borde inte vara det.

I 10 år, till och från, har jag ammat öppet och offentligt. Jag har aldrig varit med om att någon tyckt något eller yttrat sig, ens när jag ammade Leon tills han var 21 månader. Jag brukar fråga kompisar "tycker du inte det ser konstigt ut att bebisen drar fram mina tuttar och ammar så här?" men ingen av mina vänner bryr sig. Sen finns det säkert de som pratar bakom ryggen men jag har aldrig hört något. Kanske för jag är hörselskadad? ;)

Varya är 1 år gammal. Liam var som sagt 8 månader när jag valde att vi skulle sluta. Marlon var 13 månader när jag valde. Leon var 21 månader och då bestämde jag det. Jolie slutade bara av sig själv när hon var 8 månader, först när vi inte ammat på 3 dagar kom jag på det. Varya kommer att få bestämma själv hoppas jag.
Det som är jobbigt med henne är att hon helst ska ha båda tuttarna framme, en att tutta på och en att gosa med. Så river hon upp dem, byter, gosar/nyper/rullar på den andra och håller på hela tiden. Lite jobbigt när vi är ute bland folk. För mig. Knäppa barn.




Förstår inte.

Skrivet 2013-05-11 klockan 01:36:44

Jag är hemmaförälder. Det var inte förrän nyligen jag förstod det. Att vi har valt bort dagis när barnen varit små har inte varit ett aktivt val, utan ett naturligt val. Största delen är väl att jag aldrig haft ett fast jobb och därmed aldrig behövt dagis. Jag skulle börja skolan när Liam var 1,5 år gammal. Marlon gick ett år från han var drygt 2 till han blev 3 år. Sen var han hemma tills han var drygt 5 år. Leon var 3,5 år när han började.
Jolie har fyllt 2 år och Varya 1 år och de är hemma.

Andras tjat och frågor om dagis åt barnen har mest varit att de ska in dit för att lära sig samspela, bli sociala, få kompisar och såna saker. Få göra roliga saker. Fast jag fortfarande idag inte har ett fast jobb. Jag jobbar timmar när Tobbe är hemma.

Och sen tänker jag, när en person som jobbar inom dagis/skola säger åt mig och pikar jämt om att Jolie och Varya fortfarande är hemma, varför och hur skulle barnen bli tryggare av dagis än hos sin egen mamma? Som ju kan vara hemma med dem. Nej, aldrig har någon tyckt det är konstigt att JAG är hemma och jobbar då och då. Det konstiga har alltid varit "går inte barnen på dagis?!" ..?

För oss vore det konstigt att ta upp platser som varken vi eller barnen behöver, när det finns heltidsjobbande/studerande som behöver de platserna. Nu pratar jag om 1-3 år gamla barn. Vi behöver inte dagis. Jag är glad att jag valde att Marlon och Leon var hemma. Marlon utreddes och fick sina diagnoser och Leon är helt normalfungerande. De är små så kort tid, varför vill andra att mina barn ska spendera sina första år med andra, när jag som är deras mamma KAN göra det? Jag kan fortfarande inte förstå det, för jag får aldrig några bra svar eller anledningar mer än att jag tolkar det som att andra vuxna är mer lämpade att ta hand om mina barn. För de kanske orkar mer, är roligare och gör mer saker. Det är skönt att bara mysa bort vissa dagar tycker jag och barnen.

Det är så otroligt laddat och känsligt det här med dagis (fy fan vad jobbig jag är som inte skriver förskola :P). Men för mig är det inte laddat eller känsligt. Jag vet att det här är bra för oss. Jag har ju sett och hört hur dagisfröknar kan fräsa och vara otrevliga, strunta i barn osv när jag gått förbi. När de tror att ingen hör eller ser. Jag är väldigt kort så jag syns inte bakom buskarna, när jag går där. Små barn som gråtit efter föräldern tex och en irriterad fröken som fräser..För att vara ledsen är ofta något man vill ta bort, försöka avleda. Istället för att veva bort det och avleda kan man trösta, låta barnet vara ledset. Det ska vara okej.

Jag hade funderingar på att sätta Jolie på dagis efter sommaren men det blir nog tidigast efter jul ändå. Hon är så liten och har precis börjat prata två-ordsmeningar. Säga mycket nya ord. Det vill jag inte gå miste om. Sen känner jag ändå att jag kan så pass mycket teckenspråk att jag kan försöka ge henne en bra grund och med tiden blir det mer naturligt eftersom de stora också vill.

Varför skynda på mina små barn att bli stora när jag faktiskt har den förmånen att kunna vara med dem?

Sen för att förtydliga för alla er som tar åt er; Jag pratar om mig, våra barn och andras sätt att tjata om våra barns icke existerande platser på dagis. Leon går på dagis när han känner för det. Han får välja och han väljer oftast att vara med mig för han "tycker det är så mysigt att vara med mamma" som han själv säger.




Barnens kläder.

Skrivet 2013-05-07 klockan 23:38:00

Vad glad jag blev när jag loggade in och ser att en läsare undrar över barnens fina kläder! :) Barnens kläder är en stor del av vårat tänk.
Jag shoppar nästan bara begagnat och på rea. Barnens farmor brukar handla en del när hon hittar sånt som hon ser att barnen skulle tycka om. Mycket har jag hittat via olika köp och sälj grupper på facebook och mycket kläder får jag av andra kompisars barn och mina barn ärver av varandra. Jag syr och lappar knän, för jag tycker det är snyggt och barnen väljer själva vad vi ska klippa och sy för gamla kläder som lappar. Återanvändning och en salig blandning av olika klädkedjor, märken och pojk/flick/unisex :)

Liam väljer själv att han vill ha knalliga enfärgade kläder, han bryr sig inte vilka färger bara det syns och är färgglatt :)
Marlon är bara svart och grå, det trivs han bäst i. Han vill inte synas eller att andra ska kommentera. Långärmat och enkelt.
Leon skulle enbart klä sig i finskjortor och jeans om han fick. Han är en riktig kostymnisse.
Jolie klär sig i allt men hon vill välja själv så vi brukar stå där vid lådorna och ta ur och stoppa i kläder tills hon är nöjd.
Varya, hon har ju alla möjliga barns gamla kläder :)

Det bästa med använda kläder är mjukheten. Gosigt och mjukt. Det får inte vara hål och fläckar, då kastar jag det om jag inte kan använda det till något annat. Och helst inte pojk/flick-tryck.

De kläder vi lägger pengar på är vinterkläderna, då får det kosta vad det kosta vill. Då får barnen välja fritt. De bryr sig inte så mycket, de har de kläderna de har och det är vi som får uppmuntra till att köpa nytt eller nygammalt. De saknar inget, men en som sliter mest på kläderna är Marlon. Hål i knän och strumpor och 'uppätna' ärmmuddar. Jag vill inte att de ska vara rädda om sina kläder, de ska kunna leka fritt i dem utan att bry sig.

När jag var liten var det 'fult' och fattigt att handla på loppisar, begagnat och sånt men det gynnar ju säljare, köpare och miljön.


 

 


Grr..

Skrivet 2013-05-06 klockan 08:24:34

Dumma blöjor. Jag använder en tjock formsydd blöja på Varya om nätterna och en ullbralla ovanpå. Den där jävla ullbrallan är spårlöst försvunnen varje kväll hon ska få på nattblöjan och i förrigår kväll blev jag så trött på mig själv. Varför lägger jag den aldrig på ett säkert ställe?
Iaf, tog en formsydd som vanligt och en PULblöja ovanpå. Båda två har kardborre. På morgonen hade hon rivit av sig blöjan och kissat i sängen. Suck.

Igår kväll hade jag fortfarande inte hittat ullbrallan, så jag tog en pocket med knappar för de 'ska' ju bebisar inte kunna peta upp. Men nää, imorse hade Varya petat upp knapparna på ena sidan och dragit av blöjan och kissat i min säng igen! Jag orkade inte bry mig först men när hon kissade sista gången vaknade jag till, sa Nej åt henne och lät henne kissa klart på pottan. Då lägger hon världens kabel där. Pjuh!

Så idag måste jag leta rätt på ullbrallan för jag orkar inte bädda om och hållas med så stor tvätt.

Nästa gång hon bajsar så kommer hon väl skita ut en sandlåda, som hennes syskon gjort ;) Den tiden på året nu, det äts och smakas på sand så mycket hon kan.




Maj! Vår!

Skrivet 2013-05-06 klockan 00:07:49

Om en månad fyller Marlon redan 7 år!
Han är i en stor utvecklingsperiod. Det är väldigt jobbigt psykiskt, tycker jag. Men något ska vi väl båda lära oss om varandra genom det. Bara det att jag har så svårt att förstå att han faktiskt är så 'enkel' och att det är vi andra som är komplicerade. Han och jag kommer inte överens nånstans. Pjuh!

Mycket bråk, tjafs, missförstånd och tålamod som är spårlöst försvunnet.

Alla våra barn fyller första halvåret på året. Januari, februari, mars, april och sen ett hopp till juni.

Marlon har i flera veckor velat klippa håret. Men inte idag. Imorgon. En annan dag, har han sagt. Men idag var han redo och sa att håret skulle bort. Så nu är våran långhåriga Marlon korthårig. Jag fick inte finputsa det så det är lite sådär men han är så nöjd, pratar om hur det känns hela tiden och tittar på sig själv. Mest spännande är nog att hans kompisar inte kommer känna igen han imorgon.

Liam ser för jävlig ut i sitt utväxta hår vi klippte i vintras och han vägrar ju klippa till det, och Leon klippte sig själv härom veckan för "han ville vara cool". Om han var cool för att han klippte sig själv eller för att han klippte den långa luggen kort vet jag inte ;) Men asch, det är deras hår och de själva som bestämmer över sina kroppar och frisyrer.




RSS 2.0