Startsida | Varför Korv? | Bloglovin' | Twitter | Facebook | Bloggdesign

Rumpnisse.

Skrivet 2013-01-30 klockan 10:21:04

Nu har smärtan i handleden försvunnit nästan helt, som alltid. Någon tipsade om att knyta handen som en hammare, det hade inte gått alls. Jag hade en stor värkande knöl under den tjocka tummuskeln precis på sidan av handleden som smärtade hela vägen från tummen, genom underarmen till armbågen. Nu är det borta men det ömmar när jag trycker på knölen, som träningsvärk ungefär.

När jag ska till vc kommer det ju inte ha kommit tillbaka och söker jag vård igen så har det hunnit försvinna igen. Därför söker jag aldrig vård, jag vet att de råder en att vänta, ta Alvedon osv så jag vet ju att allt alltid försvinner. Sen när jag väl är där så dumförklarar de mig, hur jag än gör. Vad är de till för?

Men nu har jag iaf förstått och insett att jag behöver hjälp med mina svårigheter. Det tog mig flera år att bara lära mig att se när det började bli stökigt. Nu ser jag det, förut såg jag inte det förrän det var totalkaos.

För att förtydliga för alla, mest mina vänner som bara viftar undan det jag säger; Det är inte personen Jenny som jag har problem med, jag är stolt över mig själv, allt jag åstadkommit trots mina förutsättningar, mina barn, min familj och såna saker. Tobbe är den största i mitt liv, jag vågar inte tänka på hur jag skulle ha det utan han. Han bara fixar allt jag inte kan utan att klaga, nedvärdera och dumförklara mig som många gör. Jag tycker om mitt sätt att vara, hur jag tänker osv. Men inte mina svårigheter. Så släpp det nu. Jag har förlorat vänner för de inte orkar. Och hur ska jag ha kunnat förklara?

Och jag ljög i den senaste jag skrev, att det bara gäller mig själv och inte barnen. Varför säger jag så? När jag glömmer, får ångest och allt sånt så påverkar det ju dem.

Mest av allt vill jag att någon ska känna igen sig i det jag beskriver, så jag vet att jag inte är ensam. För så har det känts hela livet. Alla är normalfungerande utom jag. När jag var liten var mina nyårslöften alltid, varje år, att börja sköta mig, komma i tid, göra läxor, lägga mig i tid, ja.. Normala saker som man ska göra. Fortfarande idag är jag trög, har noll framförhållning, alltid ångest över allt jag ska göra men glömmer bort/skjuter upp och när jag väl gör det är det en sån otroligt befriande känsla men jag får ändå ångest efteråt "gjorde jag verkligen det?" och får som ett slag i bröstet, som jag alltid får annars när jag skjuter upp allt. Påminnelsen som kommer av sig själv.

Det här året var mitt löfte att sluta stressa. Jag klarar inte stress och det blir kaos med min tidsuppfattning, eller en sån har jag ju inte.

Jag har många vänner, några förlorade och nästan ingen vet hur jag tänker och känner. Det är för jag har skämts över att jag är sån här. Andra kan tänka att jag bara är lat, bekväm, skiter i saker, "det är bara att göra så här!" men det är ju inte det.. Jag har ju försökt hela livet att vara normalfungerande.

Så, då har jag öppnat mig helt och hållet. Och det återstår att se om jag kommer in i duschen innan vi ska hämta Marlon, troligtvis inte då jag måste vika/hänga tvätt, få något i magen och lämna Leon en stund på dagis.





BVCs kurvor.

Skrivet 2013-01-29 klockan 20:48:58

BVC ska väl uppmuntra amning? Om det nu är så.. Och det är så att deras kurvor (längd, vikt, huvud) är mätta genomsnittsmått från ersättningsbarn..? Hur går det ihop? Inte konstigt att många oroar sig, ger extra ersättning för vikt osv, amningsbebisar är ju i genomsnitt 'mindre' än ersättningsbebisar och växer inte alls lika fort.

Med Jolie och Varya är det helt tvärtom, Jolie började med ersättning när hon var 5 månader, jag började jobba då. Hon slutade amma när hon var 8 månader och ammade knappt alls den sista månaden. 8,5 kg vägde hon på ettårs kontrollen. Varya ammar nästan enbart, hela tiden, jämt är tutten i munnen. På 8 månaders kontrollen vägde hon 9,1 kg. Så det är ju olika.

Men jag undrar fortfarande, om det är sant att kurvorna är mätta efter ersättningsbebisar..?




Det är fel på mig.

Skrivet 2013-01-29 klockan 00:38:43
Nu är det nog. Alltså, det är något fel på mig.Vad vet jag inte men något är det. Idioti kanske? Fördummad, handlingsförlamad? Jag har aldrig haft sån här ångest som jag haft i helgen, bara för jag inte kan göra normala saker som vanliga fungerande människor kan. Ta tag i saker. Tiden går och jag har ångest först sen förtränger jag det mer & mer tills jag glömmer bort det. Eller jag får ångest av att tänka på det så jag gör aldrig det. Andra säger "det är bara att.." - ja, för dem! Som har fungerande hjärnor! Jag kan inte det, allt är så svårt! Och det är inte förrän nu jag inser hur svårt det är att "bara göra" normala saker.
 
Jag kan tex inte gå och lägga mig. Inte sköta tider. Få saker gjorda. Det känns som jag lever i en filosofbubbla och jag bara tänker. Fastnar. FÅ BORT FELET UR MIN HJÄRNA! Jag trivs med mig själv bla, bla man ska va' sig själv lalla, JA! Men när vardagliga saker, normala saker som man inte ens tänker på inte ens funkar så är det något fel på mig! Jag har varit medveten länge och Tobbe har vissa gånger bara suckat, varit trött på mig, tjatat & jag bara skäms. Jag klarar fan inget. En idiotmänniska är jag.
 
Och varför jag är så hård emot mig själv är för att alla har varit så snälla, förstående, lyssnat på mina bortförklaringar & försökt hjälpa mig. Men jag gör inget ändå. Det är inte barnen jag pratar om, utan saker som gäller mig själv.
 
Jag har haft sån fruktansvärd smärta i handleden hela helgen, inte kunnat använda handen alls. Gråtit, hållt andan & spänt mig för den extrema smärtan som blixtrat igenom hela underarmen. 1177 sa att det troligen var inflammation & idag ringde jag vc. Fick en tid om 2 veckor. (??) Pratade även med dem om min äckliga vårtärta (leverfläck) i nacken som växt & äcklar sig. Och att det är något fel på mig. Återstår att se hur många av mina 'problem' vi hinner med när jag har tid. Den konstanta huvudvärken glömde jag bort vid telefontillfället.
 
Handen är egentligen inget nytt, där har jag haft ont till & från i flera år. Men aldrig så här. Jag har alltid vetat mina begränsningar & alltid sett till att aldrig vrida/böja handen när den gör ont. Det går ju alltid över. Ikväll när jag ändå hämtade ut igelkotten som ska in i livmodern (spiralen) så köpte jag en handleds..stödsgrej. Skön som tusan!
 
Nej, jag är & känner inte igen mig själv. Dumma hjärna. Det är nog felet i min hjärna som utlöst den konstanta huvudvärken. Eller så blev jag bara tappad som barn. Sur, trött & irriterad. Sömnbrist, ångest och huvudvärk. Jag vill vara mig själv. Alltså, jag är inte så arg som jag låter..Det är nog så här jag tänker, fast inte så hårt som det låter. Bara i klartext.
 
 
 

Nytt jobb.

Skrivet 2013-01-22 klockan 11:31:24

Igår fick jag veta att jag skulle på arbetsintervju idag. Så det var bara att skriva ett CV och personligt brev. Och det gick ju bra! 20 min tog det, sen var vi klara! Det känns bra och jag ser fram emot att börja jobba. Det roliga är att det är en gammal brukare jag hade för 7 år sen :) Jag får använda mitt teckenspråk och vara personlig assistent.

Jag är lite orolig för Varya med tanke på hur fäst och beroende hon är av mig men jag tror det är bra för både henne och mig att få vara ifrån varandra några timmar. Att hon får vara med pappa. Det är viktigt för han också. Hon blir ju större hela tiden och hennes syskon är ju otroligt viktiga för henne också.

Skolan började förra veckan och Tobbe hade alla barnen en timma de två dagarna jag var där. Det gick ju bra förutom när hon var arg för hon ville bajsa ;) Sånt löser sig ju också.

Att kunna jobba, studera och samtidigt vara hemma med barnen så länge som möjligt är ju det jag vill. Jag saknar mitt gamla boende och håller kontakten, de ringde senast förra veckan. Hade det inte varit för det stället och den underbara personalen där så hade jag inte växt så otroligt mycket i mig själv. Man formas ju hela tiden.

I söndags var det sista dagen att lämna in min första uppgift i engelskan och det kändes bra när jag klickade på 'skicka'. Väntar otåligt på att få tillbaka den :) Jag är sämst på engelska haha men äsch, jag måste inse att jag ska lära mig så jag kan få mina betyg. Även när det blir jobbigt och frustrerande. Liam kan ju mer än jag skulle jag tro ;)

Både jag och Tobbe har varit sjuka, feber och förkylning. Varya också, så jag har sovit väldigt dåligt och haft migränliknande huvudvärk hela helgen.




Bvc.

Skrivet 2013-01-18 klockan 14:38:56

Nu har vi varit på bvc. Varya hade sin 8 månaders koll idag, hon blir 9 månader nästa vecka. Min tant är lite knasig men skön som tusan. Hade dock en annan idag, som också var bra.

Varya är 72 cm och väger 9,1 kg.
Jag passade på att väga och mäta Jolie. Hon är 82 cm och väger 10,7 kg. Helan och halvan ;)

Bvc tanten tyckte dock att Varya ska äta mer mat ön vad hon gör. Varför? För att hon ska lära sig. Öhh.. Alla dessa tanter med det ena och det andra. Jag har inte bråttom och Varya får smaka på allt. Allt utom salt. Och hon får alltid äta själv, jag matar henne aldrig. Hon är nöjd med bröstmjölken och blir så tjock och fin. Äh, jag är inte orolig.

Gosiga unge.. Jag vill äta upp henne.





Dagens EC.

Skrivet 2013-01-17 klockan 22:59:42

Idag har vi haft en bra EC dag! De flesta är bra, men idag har Varya haft en enda blöt blöja av de tre som hon haft på sig.

Jag skulle upp på stan tidigare idag, runt 12.30 och fyllde blöjan lite extra, ifall. Hon brukar inte kissa bör hon åker vagn men ändå. Hon hade samma blöja i ca 2 timmar. Snustorr blöja när vi väl kom hem och mycket kiss i pottan. Hon tittar ner när hon kissar och när hon är klar tittar hon upp på mig med världens leende.

Både igår och idag har Varya fisit och pruttat så jag har vetat att det är bajs på G. När klockan var 16.30 ca så fick hon blöja på sig, jag skulle till skolan och alla barn var hemma med Tobbe. När jag var på väg hem runt 18 tiden hade Varya varit arg och när jag kom hem tog jag av den kissiga blöjan, pottade henne, ammade och pottade igen innan vi skulle till familjecentralen. Då kom det bajs. Fattade direkt varför hon varit så arg på pappa då ;) Tobbe sa det, när jag berättat att hon bajsat att Liam hade sagt, när jag var i skolan, att hon är nog bajsnödig. Innan har hon berättat tydligt att 'nu vill jag bajsa!!' men nu väntade hon tills hon kom till pottan.

Nu är klockan 22.45 och Varya har använt samma blöja sen vi åkte där efter 18 tiden. (jag byter efter varje kiss annars) Den är snustorr. Hon har bara kissat på pottan på familjecentralen ikväll :) Vissa gånger behöver jag inte säga kiss ljudet, hon ser pottan och vet vad hon ska göra. Hon skulle säkert kunna sova utan också, om jag bara vaknade på nätterna. Men äh, hon störs inte av att hon kissar på natten och jag behöver sömnen. Men bara för jag är sån som verkligen går in för det jag gräver ner mig i så måste jag prova någon gång ;) När vintern och mörkret börjar försvinna kanske.

Eftersom hon lever på mig hela tiden, oftast naken så blir det lättare. Jag vet hennes rutiner, vi kommunicerar, hon förstår, jag förstår och det är så otroligt häftigt. En helt ny kommunikationsvärld har öppnat sig. Ah, det är fränt. Hur orkar jag, jag har sånt tålamod frågar och säger en del.. Men jag lever ju i det och det är liksom vardagen för oss. Det är så. Mycket roligare än att byta blöjor hela tiden! Skulle det vara jobbigt, påfrestande och pressande så skulle jag sluta. Direkt.




Mysunge.

Skrivet 2013-01-17 klockan 08:25:27

Varya har varit en otroligt krävande bebis. Hon vill fortfarande vara nära, men hon förstår att hon överlever av att inte leva på mig dygnet runt.
Hon är så otroligt mysig och gosig på ett helt annat sätt än de andra. Hon kan kramas och gosa utan att ha bröstet i munnen, ligga med huvudet emot och det bästa hon vet är att bli smekt på huvudet. Då kan hon somna sittandes.

Det syns i hela hennes ansikte hur hon njuter när hon blir klappad på. Varya är fortfarande tjock, hon växer ur sina 74 kläder och tar över Jolies i strl 80. Kläder som Jolie hade förra veckan använder Varya nu ;)

Ni vet väl att jag finns på instagram, KalsongMorsan.

Älskade feta, stora mysbebis!




Lilla Jolie.

Skrivet 2013-01-11 klockan 22:31:46

Hon var så liten, så liten. Iofs visste vi ju det redan innan hon föddes, att hon var lika liten som en en månad för tidigt född bebis fast hon var fullgången. 45cm och 2490gr. Idag, 2 år senare är hon fortfarande liten. Väger som en fjäder. Men det är och har alltid varit en stor personlighet i den lilla kroppen.

Hon är helt galen och vild. Vrålar hela dagarna, inte argt eller ledset utan på ett busigt sätt. Mina öron och mitt huvud. Även fast hon är galen och olydig så är hon otroligt omtänksam och snäll. Klappar och tröstar Varya om hon är ledsen, ser till så Marlon också får mjölk i sitt glas vid matbordet (de sitter bredvid varandra) och vill hjälpa.

Vi har mer och mer börjat använda stödtecken nu på riktigt när vi pratar och hon försöker och vill. Hon tecknar kiss, tutte, äta och pappa utan problem. Och gris ;) haha hennes favoritdjur. Märks verkligen att det är mini-Jenny. Hon ser ut exakt som mig när jag var liten, hon älskar sin tutte mest av allt, drar i ögonfransarna när hon ska sova och favoritdjuret är gris. Allt precis som sin mamma ;)

Vi åkte hela familjen till Lek och buslandet, dagen innan hon fyllde och sen åkte vi hem. Lagade mat och åt glass och chokladsås till efterrätt. Tårta är överskattat, det blir ju bara att kasta. I tisdags kom farmor, farfar och Erik med paket och mera glass. Hon älskar ju bebisar så hon har en docka, vagn och potta och nu fick hon mer bebisgrejer. Hon är så söt när hon tar hand om sin bebis 'Jajja' som den heter. Sätter den på pottan och säger "ksss", bär den och hyschar åt den, allt som hon ser mamma göra med Varya.

Hon är så knasig, tjuven. Så fort jag lägger telefonen nånstans och hon ser det så är hon där och tjuvar den, hon ska leka med 'pippi'. Talande fåglar som jag har på telefonen. Galna unge. Hon är besatt av dem. Skriker och gråter "Pippi!!" när hon vill leka och fingrar ofta i fickan för att tjuva telefonen. Haha herregud, galna unge. Mycket skratt blir det och jag skulle kunna berätta hur mycket tokigt som helst som hon hittar på. Äskade lilla mini.




Glad.

Skrivet 2013-01-08 klockan 00:51:28

Jag tycker det är skitkul att logga in (när jag väl gör det) och se att det faktiskt finns läsare som lämnar kommentarer! :) Jag blir skitglad!

Jag kommer som vanligt göra en årsresume av 2012. Efter uppdateringen om Jolies 2 års dag och vad vi gjort och så.

God natt med er <3




Svar till S

Skrivet 2013-01-08 klockan 00:11:31

Det är aldrig försent att ECa! Jolie var väl runt 18 månader så 16 månader är ju en bra ålder. Det blir väl mer tidig potträning.

Jag har ju tjatat om detta har jag sett ;) När vi började med tygblöjor så slutade Jolie småkissa, som de gör i pappersblöjor. De känner inte att de blir blöta, att de kissar eller något alls. Man tar bort hela deras egna fungerande kroppsfunktion, att känna nödighet. När jag märkte detta och började ECa Varya så satte sig Jolie också på pottan.

Jag fokuserade endast på C, kommunikation. Hon fick gå utan blöja, helt. Sen märkte jag att hon behövde kissa och eftersom hon var livrädd att kissa på pottan, toan och till och med golvet så fick hon en blöja att kissa i. I ca en månad hade hon blöja dygnet runt och i ca 2 månader hade hon blöja att kissa i. Sen skulle den bort helt, tyckte jag. Hon känner, fattar och är smart. E, elimination. Hon kissade på sig och golvet och jag bar henne till pottan och sa "här ska kisset vara" glatt så hon kopplade. Efter två dagars intensivt bärande till potta och konstant letade efter signaler så helt plötsligt var hon blöjfri!

21 månader gammal. Success. Hon bajsar och kissar helt utan problem på vilken potta eller toa som helst, det är där det ska vara punkt slut. Visst har hon kissat på sig sen de där två dagarna men det kan jag räkna på en hand. Hon är världens bästa och hon behövde inte blöja längre.

Varya blir 1 år i april och hon använder inte blöja hemma förutom när jag ska städa och sätter på henne en blöja medan hon leker själv eller med sina syskon. Annars är hon bara i min famn. Så från hon fyller ett och vädret blir varmare så blir det blöjfritt helt där också hoppas jag :)

Och det är absolut helt utan tvång, det är roligt, barnen slipper gå/krypa/leka med gammalt kiss hängandes mellan benen. Man får aldrig skälla eller göra det till något dåligt om barnen kissar på sig eller så. Många kopplar tidig potträning till något dåligt, tvång osv men det här är roligare än att byta blöjor hela dagarna :) Man får ju den uppfattningen om 'mognad', att man lär barnen känna sin kropp men det gör de ju redan från början. Som jag sa innan, pappersblöjorna tar bort det från dem och så får man lära om dem när de är stora.

Marlon och Leon hade blöja tills de var 3 år. Tre år!!? Hur tänkte jag då? Jag vet inte. Att de inte kunde känna eller kontrollera sin egen kropp, sina egna funktioner. Nu vet jag bättre och detta är roligare! Hoppas det går bra att potträna ditt barn, S!



2 år.

Skrivet 2013-01-06 klockan 23:19:51

Den här bilden på mig och Marlon togs för 2 år sen. Den 6 januari -11. Jag hade några dagar kvar på graviditeten och den här dagen hade vi varit hemma hos mamma för att fira min bror som fyllde år. Jag och alla barnen. Sen åkte vi till Linda där vi skulle träffas, alla mammor.
Det var otroligt mycket snö och jag minns hur jobbigt det var att få in Marlon i Lindas lägenhet.

På kvällen hade jag hämtat Elin för hon behövde körhjälp att hämta en ny bokhylla. Snödrivor och fan vet allt. Väl hemma och tillbaka hos Elin efter att ha hämtat bokhyllan kommer Fia med kakorna, de bor på samma gård. Så när Elin var klar att ha burit upp alla hyllor ur bilen så skjutsade jag Fia till Konsum.

Tänk, den dagen var för två år sen. För mig känns det som den dagen var för några veckor sen.

Den kvällen när jag och Tobbe, som vanligt låg i sängen för att titta på Tre Kronor..och när jag kände hur de knäppte till och blev varmt. När jag kände nervositeten komma, förväntningarna, det var så spännande så jag skakade. Mitt i natten. Och vad skulle jag säga till Tobbe? "Jag tror det blir bebis i natt eller imorgon.." och han bara tittar på mig.

Den natten kunde jag inte sova, jag skulle föda barn, vårat barn skulle äntligen komma! Minns fortfarande hur jag skakade, var kall, trött och galet pirrig. Två år sen.

Älskade Jolie. Hon gör oss galen men vi kan inte tänka oss ett liv utan henne. Galna lilla vilddjur.



RSS 2.0