Startsida | Varför Korv? | Bloglovin' | Twitter | Facebook | Bloggdesign

Våra sex juveler.

Skrivet 2016-07-10 klockan 18:59:01

Första bilden på dem allihopa.

Från vänster; Marlon 10 år, Jolie 5 år, Varya 4 år, Liam 13 år med Ymer, en vecka, i famnen och Leon 8 år.

Midsommardagen, 25 juni 2016.

Skrivet 2016-06-26 klockan 11:45:07

Jag vaknade strax innan 08 och Tobbe frågar "Ska du föda idag?" Nej, svarar jag. Han har varje morgon sen ca 37 fulla veckor frågat det. Kände varken molande värk, värkar eller att slemproppen lossnat som det brukar starta. Strax efter 08 börjar jag få värkar. Börjar klocka dem ca 8.20 och de är regelbundna med ca 5 min mellan. Eftersom jag haft så otroligt mycket förvärkar hela veckan, varje kväll var jag orolig att jag inte skulle fatta när det var dags på riktigt. Men nu visste jag. Tobbe pratar med mig och jag bara tittar på han utan att svara, leendes..då fattar han att det är dags.



Vi berättar för barnen att deras syskon är på väg och att de ska åka till farmor och farfar. Marlon blir jättearg för det sa vi inte igår 😉 Så Tobbe och barnen äter frukost medan jag försöker sova. Meddelar de jag kommer ihåg att det har dragit igång. Tobbe kör iväg barnen vid 11 tiden. När han kommer hem försöker vi titta på serier och äta glass men det går sådär. Värkarna kommer med 2-3 minuter mellan, Tobbe märker att det börjar bli bråttom men jag försöker vara lugn och förlossningen vill att vi kommer in. Jag brukar ju gå en hel dag med värkar innan vi tar oss in, men jag känner ändå nånstans att det kommer gå fort. Barnens faster är på väg från Sthlm så vi möter upp henne här utanför och går tillsammans till förlossningen. Skrattar lite för här fick vi tillsammans för 5,5 år sedan och jag skvätte vatten på vägen 😅

Tobbe hade pratat med förlossningen två gånger, en gång på morgonen och innan vi gick in. Han ville vara säker på att vi fick plats och att de läst förlossningsbrevet eftersom han vet att en del saker är oerhört viktiga för mig. Klockan 12.43 kliver vi innanför dörrarna och får ett rum. Tar tempen på mig, mäter blodtryck och börjar med CTG kurva. Vi pratar om infarter och syntocinon som jag inte vill ha, de lyssnar men vill ändå försäkra sig om att jag är medveten och meddelar att de har dragit upp en spruta - utifall. "Vi tar det då om det behövs" svarade jag.

Barnmorskan jag fick är otroligt lugn, jag känner att hon ger mig fullt förtroende för min kropp. "Om du känner att bebisen kommer så kommer den, då ringer du bara på oss." Ingen stress alls med någonting.

Ca 13.30 kollar barnmorskan efter att jag frågat några gånger, jag är öppen nästan 6 cm. Jag trodde det var mer, det kändes som det. Barnmorskan säger att det är tjocka hinnor och det är det jag känner när det trycker ner, huvudet är lågt. Hon och Tobbe pratar en del. "Är hon alltid så här lugn när ni är inne på förlossningen?" och förundras över att jag är med och samtalar i de högsta värktopparna. Strax innan 14 är det barnmorskebyte, jag ligger på sidan i sängen och pratar med folket jag har med mig för jag är så trött. Känner mig kissnödig men vågar inte gå på toa, då trycker det på. Yttre vattenhinnan spricker och barnets huvud åker ner. Hela kroppen tar i och jag lyckas få ur mig "vattnet går!"

Barnmorskorna försöker presentera sig men jag hör ingenting för jag ligger på mitt hörande öra, försöker ta mig upp men jag är så tung. Får hjälp att ta mig upp på knän. Känner att det trycker på och känner mig för första gången rädd. 'The ring of fire' är nära. Hör inte riktigt vad de säger men jag hörde att barnet föds i hinnan, har mycket hår, jag hör hur de säger åt mig att andas, "känn nu, Jenny!" Jag tar ner handen för att känna och känner en vattenbubbla, fan vilket mjukt och bubbligt huvud? Jag kände närmre och där under vattenbubblan var huvudet. När största delen av huvudet var på väg ut kom smärtan. När axeln kom ut sprack hinnan och vattnet gick under mig. "Inget könssnack! Jenny vill titta själv!" De pratade med mig hela tiden och när barnet kom ut stöttade de och ledde fram barnet så jag själv fick ta emot och ta upp bebisen i min famn.

Jag satte mig på knän med bebisen i famnen. Helt perfekt. Så vacker. Jag vände mig emot Tobbe och frågade om vi skulle titta vilket kön det var, vi hade gissat rätt.

Satt jag på navelsträngen? Nej, jag klämde inget. Ingen fara. Jag la mig ner i sängen med bebisen på bröstet och de tänkte 'mjölka' navelsträngen och sen lirka ut moderkakan men jag sa att jag ville föda ut den själv när den släppt. Navelsträngen ska klippas efter moderkakan är ute, de lyssnar och väntar. Rör varken mig eller barnet mer än nödvändigt och är otroligt lyhörda. Vi började amma och jag kände direkt hur livmodern jobbade, satte mig på knä igen med bebisen i famnen.

Efter en stund känner jag att moderkakan är på väg ut. Den glider ut som ingenting ca 14.50, är stor, fin och helt intakt. Barnmorskan hjälper oss att torka av den, tittar på hinnorna och vänder den fina sidan uppåt. Vi tar en perfekt bild och Tobbe klipper en vit, blodtömd navelsträng med tre perfekta blodkärl.

Det här var våran drömförlossning. Jag hade världens bästa, mest lyhörda och underbara barnmorskor som gjorde allt för oss. Vi tackade dem oerhört mycket för deras lugn, att de lyssnat och hjälpt oss att få den bästa upplevelsen. De tackade oss för att ha fått varit med om en sån speciell och fin förlossning, detta kommer de leva på hela sommaren sa de. Efteråt fick vi veta att de var barnmorskor från Karlskoga. Inte undra på att de var så fina.

Ymer Hilding Viking föddes i vecka 38+6 klockan 14.04. Han var 50 cm lång och vägde 3475 gram.

31 veckor.

Skrivet 2016-05-05 klockan 09:48:37




Igår besökte jag barnmorskan. Vi skulle egentligen prata mer inför förlossningen runt vecka 37 eller så, men när hon frågade om jag undrade över något så kunde jag inte hålla mig. Jag sa att jag är orolig att bli överkörd och inte lyssnad på att jag nästan funderar på att strunta i att ens ta mig in. Då förstod hon att jag menade allvar. 
När jag kommer in är det dags. För mig är det onödigt att ligga där inne helt i onödan med folk som ska känna, klämma och inte ha tid. De tre senaste gångerna har jag väntat in i det sista och jag gick in med krystvärkar när Jolie skulle födas. 

Så mina krav är (om okomplicerad förlossning); bebisen ska upp till mig direkt, så det ska inte skakas eller ruskas. Inga kanyler i handen för "säkerhetsskull". Inget spräcka hål på hinnor. Jag föder i den ställningen som känns bäst för mig, inte för barnmorskan. Jag känner om något är fel. Inte röra navelsträngen, inget klampa, inga prover och inget trycka på magen. Moderkakan ska lossna själv och absolut ingen livmodersammandragande spruta. Om moderkakan inte kommit ut efter ca en timma är det okej att känna. När navelsträngen är vit och tömd är det okej att klippa. Inget k-vitamin. 

En helt naturlig förlossning med andra ord. Jag vill inte att någon ska bete sig som att det är en operation, det är en naturlig händelse och min kropp vet precis vad den gör och när den ska utsöndra sina naturliga hormoner. Som jag skrev så känner jag om något är fel. Min barnmorska sa att hon kan vara en riktig satkärring när det gäller hennes gravida mammor så det känns skönt. Jag gillar satkärringar. 



Bebisen ligger med huvudet ner, rumpan upp mot vänstra revbenen och knäna mot högra revbenen/i mitten under bröstkorgen. Alla barnen har legat så, barnmorskan sa att bebisarna nog gillar den ställningen i min mage. Allt har tryckts upp så det är inte konstigt att jag har sånt tryck mot revbenen. Förstår inte att det får plats en bebis där inne. 

Så nu är det bara två månader kvar. Helt galet. Tiden går för fort! Tror jag hade sju veckor kvar bara att jobba. Det är ju ingenting! 

Efter tre år.

Skrivet 2016-05-03 klockan 20:48:26




Nu äntligen efter tre jävla år har väntan tagit slut. Så här skrev jag på Facebook den 14 april; 
"Efter flera års väntan, frustration över att stå hjälplösa för ingen hjälp finns att få, inga svar någonstans och ett evigt pusslande med att få vardagen att fungera och egenpåhittade lösningar har vi idag äntligen fått svar. 
Marlon har atypisk autism med selektiv mutism. Det betyder att vi äntligen, äntligen kan få hjälp. Snacka om att vi gråtit, vilken lättnad. Ett svar. Det finns hjälp." 

För mig var det ett självklart svar på våran son. Men att få det bekräftat och äntligen veta att vi äntligen får hjälp, KAN få hjälp, är helt fantastiskt. 



Vi fick hem jättebra papper som barnen kan läsa, de är framtagna utifrån Marlons egna svårigheter och vad han har lätt för. Samt att vem som helst kan ha autism. Det bästa med Marlon är nog att han inte kan ljuga. Han är så ordningsam och ordentlig, otroligt pålitlig. Älskade barn, du är så stor och fin. Våran rikedom! 


En fjärdedel kvar.

Skrivet 2016-04-22 klockan 21:41:34



Fattar ni hur fort det går? En ynka fjärdedel kvar! Tiden går så fort..

 Älskar att växa och bli tjock, älskar att känna den lilla röra sig, knövla runt och böka, älskar att vänta på den lilla mini-Janssonsen. ❤️ 

Vem är det vi väntar på? Våra fem barn har fem helt olika personligheter så vi kan inte föreställa oss vem det är som ska komma till oss. 

26 veckor.

Skrivet 2016-03-27 klockan 10:30:52



Halvtid. 


22 veckor. 


24 veckor. 


Och senaste, jämförelse innan jag blev gravid och 25 veckor. En viktskillnad på 10 kg haha :) 

Jag tycker tiden går så himla fort. Idag har jag gått 26 veckor och det är full fart i magen. Nu börjar jag känna det där trycket upp mot vänstra revbenen, annars tycker jag att jag mår som vanligt. Det är bara en mage som växer. 

Jolie och Varya förbereder för fullt för att det ska komma ett syskon. De leker bebis och mamma, tittar på gamla bebiskläder som de klär sina dockor i och frågar om bebisen i magen. Varya har slutat amma, snart 4 år gammal. Kände att det var dags när jag blev känslig och kände obehag. Ibland har jag vaknat av att hon snuttar iaf ;) Men hon har varit helt ok med det så det känns skönt. 

Jag jobbar på som vanligt men känner att det eviga vändandet på dygnet börjar slita på mig. Psyket börjar ta stryk. Kan också bero på att det har varit mörkt en längre tid och jag inte sett solen så mycket de senaste månaderna. Nu när jag jobbar på nätterna känns det lite mysigare för jag ser det ljusna på morgonen och jag hinner uppleva ljuset på eftermiddagen längre och längre stunder. 


Glad påsk!

Skrivet 2016-03-25 klockan 23:22:33




Varya kör på "julen varar ända till påska" 

Glad påsk önskar familjen Korv! 

Utredningen och allt.

Skrivet 2016-02-14 klockan 21:17:11

Minns ni att vi försökte få hjälp med Marlons sömn otroligt länge innan jag fick nog och vi äntligen fick sömntabletter? Då hade vi gått på samtal i 1,5 år utan något resultat. Under den här tiden bad vi om att få en ny utredning men när sömntabletterna äntligen räddade vardagen så kändes allt så lugnt och fridfullt att utredningen kändes onödig. Sen fick vi en tid, efter 1 års väntan. På pappret stod det att det skulle ta hela dagen men vi satt där i 1,5-2 timmar. Det var september -14.
Vi hörde inget, tiden gick och allt föll nästan i glömska. Nu för några veckor sen damp ett tjockt kuvert ner i brevlådan. Massor med inbokade tider på Bup i februari och mars? Nu? Jag fattade ingenting och blev väldigt upprörd. Inte en fis har vi hört av dem på snart 1,5 år och nu detta? Det första jag gjorde var att kolla igenom kalendern så att vi var fria alla dagar, men jag fick byta ett nattpass och ta bort ett för att kunna gå på två tider som var på morgonen efter avslutat nattpass. 

Jag är inte så kry i hjärnan att jobba hela natten och sen sitta på möte innan jag får sova. Men jag har bästa kollegorna så det löser sig alltid med att pussla. 

Men faktiskt. Jag bryr mig inte längre. Vad skulle ni ens få för hjälp nu när vi var klara i december -10 och sen dess inte fått stöd eller hjälp med ett skit? Inget. Samtalen om hans sömn var onödig och bortkastad tid på inget. När jag hotade med att orosanmäla mig själv för att jag snart slår barnet när han inte sover, att de först DÅ hjälper med sömnen? Sen? Inget. Allt med Marlon har vi fått jobba på, lösa och hitta sätt själva. Nu är han snart 10 år och har precis börjat tala i skolan. 

Han går inte längre på morgonfritids för nu vet vi hur vi ska få iväg han när han är vaken. Men det har vi fått komma på själva. Skolan har varit fantastisk. Aldrig någonsin har de krävt att han ska tala, tar hänsyn, låter han vara och gå undan. Vila när han får huvudvärk, vi har aldrig hört något från varken Marlon själv eller skolan att något någonsin skulle vara ett problem. Lärare som bryr sig för mycket tycker han inte om men det har vi fått ta med dem, så låter de bara han vara. 

Men vi går dit och lyssnar på vad de har att säga. Som sagt, jag bryr mig faktiskt inte längre. 

Kub.

Skrivet 2015-12-29 klockan 09:29:00

Igår morse hade vi tid för att titta på våran bebis och göra kub testet. Jag hade gått av min fjärde vakna natt så det var skönt att inte behöva vara orolig att försova mig ;) 


Allting såg jättebra ut och det var en lättnad att se lillhjärtat röra sig. Det visade en ynkligt låg chans för kromosomfel. Jag har knappt känt att jag varit gravid förutom när jag mådde illa i två dagar någon gång där i början. Jag är iofs väldigt trött hela tiden så jag blev tvungen att käka järn, mitt tarmsystem funkar inte som det ska längre. 

Vi är beräknade att få i början av juli men om vi räknar hur de andra barnen kommit och den gör som dem så kommer den troligtvis redan i juni. 

Nu när barnen fått se bilderna på sitt blivande syskon blev det mer verkligt för dem. Min mage har exploderat så de hade redan fattat om vi inte sagt något ;) Det syns så tydligt vad lik den är sina syskon. 

Det är så overkligt för det var så längesen. 



Vad säger barnen?

Skrivet 2015-12-09 klockan 11:20:43



Första bilden är tagen i somras och andra bilden är från igår. 

Liams reaktion "Varför?! Vi är ju redan 55 stycken!" 
Marlons största bekymmer är hur vi ska få plats i bilen. Vi har en sjusitsig ;) 
Leon säger inte så mycket utan myser bara runt, han är helnöjd för han har längtat efter att få ett till syskon. En lillebror vill han ha. 
Jolie är helt exalterad och tjatar om att mamma har en bebis i magen, hon har fantiserat om det väldigt länge.
Varya konstanterar bara att mamma har en bebis i magen och att det är hennes lillasyster. 

I juli, hoppas jag om den inte kommer före preliminärt utsatt datum enligt mensen, blir vi sexbarnsföräldrar. Våra senaste barn har kommit före bf ändå, så egentligen hoppas jag det mest för att vi redan har ett junibarn. Magen har exploderat och varit omöjlig att gömma. 

Det känns helt fantastiskt. 

23 september.

Skrivet 2015-09-23 klockan 11:12:28

Vet ni, att jag har bloggat (skrivit dagbok på Lunarstorm först då) sen jag var 16 år? En del har följt mig i 14 år alltså. På dessa åren har jag lärt mig mer än jag trodde om mig själv, genom andra och genom bloggen. Mycket genom bloggen. Jag har skrivit en del olämpliga saker, uttryckt mig olämpligt och väldigt dumt vissa gånger. Men vet ni, att ni har lärt mig så mycket! 



Idag fyller jag 30 år. Jag vet fortfarande inte vem jag är eller vad jag vill, men jag är någonstans där jag aldrig trodde jag skulle komma. Tack för att ni alla, som läser, kommenterar och delar med er, har lärt mig så mycket. Tack för att ni följt mig genom åren och att många av er hittat hit. Ni är bäst! 





Ahhhh! :@

Skrivet 2015-06-08 klockan 06:52:49

Nu är jag redigt förbannad. 

Jag är väldigt mån om mina barn, ni som följt mig vet vilken ångest jag har att lämna bort dem och hur vi pusslat med jobb och barnvakt för att slippa ha barnen för tidigt på förskola. Jag känner i hela mig hur fel det är att lämna mina juveler ensamma i en stor barngrupp där de ska 'lära sig socialt samspel' och lära sig vara en del av mängden. Hårt och rått, enligt min mening. Ingen trygg famn eller någon som kan ta emot en direkt när en behöver någon. 
Jag tror inte på ensam tidigt är stark. Jag tror på nära anknytning länge ger trygga, starka barn. 




Vi har fem barn. Av dem fem har en varit annorlunda i sin spädbarnstid, Jolie. Hon har inte velat vara nära eller high need baby som de andra fyra. Marlon 'släppte' mig när han var ca 1-1,5 år och de andra strax innan 3 år. Alla utom Jolie har bott på mig och trott att de ska dö bara jag lagt ner dem för att klä på mig, suttit på toaletten, sätta på kaffe, ja allt som inneburit att jag behövt lägga ifrån dem mer än 5 sekunder. Alla fyra är trygga i sig själva medan Jolie är väldigt ..vet inte hur jag ska förklara.. Vill inte vara ensam, blir ängslig och försiktig, typ. 

Jag känner att Jolie tar igen det hon struntade i som liten. Närheten och vara nära hela tiden. 

När farfar sa upp sig som barnvakt hade jag inget annat val än att söka dagmamma till Varya. Då skulle hon få vara i en liten grupp hos en person jag verkligen, verkligen litar på. Som är BRA. Men när de blandade grupperna med hörande (syskon, koda) med de hörselskadade på förskolan såg jag barnens chans att få vara tillsammans. Så Varya sattes på Jolies avdelning med sin syster. 

Mellan Marlon och Leon är det knappt 2 års mellanrum men de två har aldrig fungerat på samma sätt som Jolie och Varya. Mellan dem är det 15 månader, de hör ihop och ska vara tillsammans så mycket det går. Allt det där om att barn ska vara ensamma tidigt, ta sin plats i gruppen, växa självständigt med stora grupper osv..det skiter jag i. Jag tror att var och en av oss växer och blir stark i sig själv genom att ha andra nära. Jag tror att trygghet stärker oss. 




Marlon gick ett år på förskola när han var 2 år, sen var han hemma tills han blev 5 år. Förskolan skulle aldrig kunnat ge honom det han behövde för att bli trygg i sig själv innan skolan. Leon var henna tills han var 3,5 år. Samma där. Leon är väldigt mammig men han tror på sig själv och har fått mycket bra verktyg och självtillit, fått mycket närhet och en bra grund för att kunna släppas iväg. Jag litar på Marlon och Leon och de har väldigt stor självkänsla att kunna säga Nej, när något känns fel. Samma med Liam. 

Ahh, Liam..Jag fick så mycket klag och gnäll när han var liten för jag gav han det han behövde. "Du kommer få bära på han tills han blir 8 år! Han kommer inte kunna sova borta när han är van att sova med dig!" (Han sov hos mig tills han var 7 år) Typ såna saker. Idag är han 12 år och jag ser han knappt. 

Var jag ville komma med allt babbel är att jag såg igår på informationspappren att Jolie och Varya ska gå på skilda avdelningar på nya förskolan. Ensamma. Varsin stor grupp. Ensamma. Fattar ni? Mina barn är inte 'några' ungar, de är MINA barn och jag vet vad som är bäst. De är små och efter förskolan kommer de ändå gå i helt olika skolor. Så de ska fan vara tillsammans så länge det går eller tills de själva säger annat! 






Till andra som tar åt sig, jag har aldrig pratat om andras situationer eller andras val. Jag berättar utifrån mig själv och våra barn, punkt slut. 


Marlon har fyllt nio år!

Skrivet 2015-06-06 klockan 23:40:35





På tal om annat så fyllde våran Marlon hela NIO år i torsdags! Hur fasiken gick det till?! 

Vi firade honom här hemma med önskemat och prinsesstårta. Sen gick vi upp på stan där det var marknad. 


Han kände sig stressad över att han inte visse vad han önskade sig och bad om några fler dagar att tänka. Inga problem. Med Marlon är det mesta väldigt speciellt, ibland vet vi inte alls hur vi ska göra haha :) Men så kom han på igår, tror jag, att han önskade att få klippa sig och så ville han ha en mobil. 


Sen ville han inte ha något annat. Men släktingar har gett honom pengar så han kan handla något när han kommer på om han vill köpa något han behöver. 


Leon klippte sig ikväll när Marlon var ute och lekte. Han blev så nöjd! Förra gången jag klippte av håret blev han så arg för det blev fult. Jag fattade inget, men sen kom vi på att den frisyren vi tittade på var i lite annan hårfärg och hårtyp än hans egen. Så ikväll pratade vi och sa att det kanske inte blir exakt samma, för de har använt vax, det är lite annan färg på hens hår osv. Men han blev så nöjd och det är skönt! 


Även Marlon klippte av sig kalufsen! Wow, han klarade att låta mig raka runt om, att jag drog i håret och sånt. Inga problem! Han ville dock ha kontroll och se hur det såg ut hela tiden och när vi var klara var han så nöjd och log hela tiden "Jag älskar det här!!" och klappade på sitt hår. Ska ha det i åtanke nästa gång så han inte får en chock varje gång han klipper sig. Typ en gång om året. Jag fick tom en kram av han..snyft :'( 

Nu är barnskaran färdigkalasade för detta år! 

Teckenspråket för oss.

Skrivet 2015-06-05 klockan 00:46:08

Vi har en ärftligt hörselskada i släkten, från min morfar. Min mamma är nästan döv men använder hörapparater, lever med hörande och pratar. Hon kan en del tecken så när jag var liten försökte hon lära mig men jag var inte intresserad. Jag hade ju inga döva kompisar eller någon teckenspråkig omkring mig. Med tiden tappade hon det eftersom hon inte använde det i vardagen. Jag är uppvuxen med att om jag ropade på mamma kom hon aldrig så jag visste ju att jag alltid skulle komma till henne för att prata. När jag var hos kompisar och de pratade med sina föräldrar eller syskon genom att ropa genom flera väggar fattade jag aldrig hur det var möjligt. 

När jag gick i sexan och sjuan märkte lärarna att jag inte hängde med. De trodde jag inte lyssnade, att jag var ointresserad och sånt. På sommarlovet till åttan gjorde jag hörseltest som visade att jag behövde hörapparater. Jag försökte vänja mig vid dem, alla nya och höga ljud. De jag hade var av den gamla sorten som inte kunde reglera ljudet när det blev för högt så jag fick tinnitus av dem. När jag tog av mig dem tjöt det så fruktansvärt, jag hörde absolut ingenting förutom tjutet! När jag satte på dem hörde jag igen. Det var jobbigt och jag hade ofta ont i huvudet.

 Jag gick i hörande klass och det var jättejobbigt när ingen förstod att jag fick ont i öron och huvud av allt nytt ljud jag skulle vänja mig vid med hörapparater, det var en jobbig och känslig ålder att vara ensam annorlunda, ensam fick jag ha ansvar för att lärare skulle komma ihåg micken som gick till slingan. Ibland hade vi lektioner i andra klassrum och då fick jag alltid sitta främst. Jag struntade till slut i att lyssna eller be lärarna komma ihåg micken. Jag har alltid velat vara min egen. Jenny, ingen skulle kunna sätta mig i ett fack. Men att vara hörselskadad bland hörande var som ..jag var inte en av dem. Det var jobbigt för dem att anpassa sig efter en som inte hörde allt de hörde. 

Jag vet inte om jag sökte eller blev erbjuden plats på Birgittaskolans högstadie. Men jag började där efter jullovet i nian. Alla hörde dåligt eller inte alls. Lärare var döva, hörselskadade och hörande. Jag var en av dem, alla höll koll så jag hängde med när de tecknade eller pratade, de lärde mig teckna och jag fick många kompisar. Ingen tyckte jag var jobbig för jag inte hörde, inga suckar eller "det var inget.". Det var en helt ny och intressant miljö! Det var så himla skönt att slippa anstränga mig så hårt för att hänga med, vi kunde ju teckna. Och det var fantastiskt roligt att lära mig! 



Jag och min man fick tre hörande barn med perfekt hörsel. Sen kom fjärde barnet, Jolie. När hon var drygt 1 år sa de att hon var hörselskadad och jag visste direkt att jag ville ge henne det jag fick, på en gång. Eftersom jag lever i den hörande världen stödtecknar vi mest pga Marlon (storebror) som har selektiv mutism, så vi har inte det naturliga tecknandet. Där, på kattungen, skulle Jolie ha möjlighet att hänga med i allt, lära sig ta kontakt som hörselskadade/döva gör. Med tiden, teckenspråket där och övning hemma började hon teckna när vi inte förstod och vi när hon inte hörde. 

Döva och hörselskadade, mest döva, saknar ju ett fullt fungerande sinne så då tar oftast syn och känsel över så vi lättare ser eller känner när någon pratar. Man har ett annat kroppsspråk och många gånger kan jag fråga folk "Vad sa du?" för de ser ut som de väntar på ett svar, men egentligen kanske de fastnat med blicken eller tittar vad jag gör. Teckenspråkiga personer tar ofta på varandra, klappar/duttar, rycker tag och så där. Kastar saker ibland ;) Hörande personer behöver aldrig utveckla syn och känsel på samma sätt för de har sin hörsel. 


Jag och Jolie i tidningen Nära Barn. 


Varya, Jolies lillasyster, behövde barnomsorg ett år efter att Jolie började på Kattungen och precis då berättade förskolan att de ska blanda de hörande (syskon och koda) med de hörselskadade så då ville jag ha dem tillsammans. Jolie tog snabbt till sig signalerna som de döva pedagogerna använde på henne som att vifta med händerna när jag inte hörde, dutta på mig och förstärka sina ord med tecken. 

De döva fröknarna tryckte på att vi skulle använda mer tecken hemma så vi försökte. I en hörande miljö är det jättesvårt då man lättare tar till talet. Men med tiden tecknade Jolie och Varya mer, de döva fröknarna har många gånger berättat hur de lättare kommunicerar med tecken. Det har gjort det lättare att teckna hemma också. Förskolan kan ge henne den teckenspråkiga miljön jag inte kan fullt ut, jag har knappt inga döva eller hörselskadade vänner med barn som vi umgås med. Att Jolie kan gå på Kattungen ger henne möjlighet att välja, för hon är hörselskadad som sin mamma, sina morbröder och mostrar, sin mormor och gammelmorfar. Hon kan välja om hon vill vara i den teckenspråkiga världen eller den talande världen. Eller både och. Vi ville aldrig ta ifrån henne den möjligheten. 

Att kunna ta till tecken när man inte hör är fantastiskt då det är lättare att slappna av och bara titta på den som tecknar. Man behöver inte anstränga hjärnan för att höra ordentligt. Och jag vet av erfarenhet att teckenspråket måste användas dagligen för att inte tappas bort! Det är jätteviktigt. Använda, teckna, träna! För som sagt, det är enklare att ta till talet när man är i hörande miljö. Det går snabbare liksom. Man är van vid det. 

Nu tvingas vi flytta våra barn till en hörande förskola pga ..en rumpmössa till förskolechef. De här människorna som bestämt och klubbat flytten kommer alltså ta ifrån mitt barn hennes trygga teckenspråksmiljö. De tror att våra barn och våra pedagoger utspridda i stora hörande grupper ska få teckenspråket att flöda bland de hörande barnen inför nästa år då de döva barnen och döva pedagogerna flyttar. Som jag skrev innan så kommer hörande personer aldrig utveckla sina andra sinnen som är nödvändiga för att kompensera hörseln..De kommer tala..

Att välja och få möjlighet.

Skrivet 2015-06-01 klockan 12:07:34

En av förskolechefens anledningar till flytt av våran teckenspråkiga förskola till hörande förskola är "att barnen ska få fler kompisar!" Men..Som jag tex, jag umgås inte med döva och hörselskadade eftersom jag lever i den hörande världen. Alla mina vänner har hörande barn. På förskolan kan mina barn leka och teckna med andra hörselskadade och döva barn, barn och kompisar som bor i andra kommuner. 

Vi valde den här teckenspråkiga förskolan för att Jolie skulle få möjlighet att välja själv. Eftersom Jolie, liksom jag, är hörselskadad kan hon välja vilken grupp hon vill vara i. Vi föräldrar kan inte ge henne det förskolan kan med teckenspråkiga barn. Överallt träffar hon hörande barn som inte tecknar. 

Idag är det informationsmöte på nya förskolan. Ska bli spännande. 
RSS 2.0